Det är hårt att inse jobbiga saker, jag skulle vilja börja knarka, dricka riktigt mycket eller något annat bara för att ha en anledning till varför saker är som det är. Ha en ordentlig anledning till saker och ting, kunna ha en orska som är faktiskt och går att ta på, något förståbart. Det skulle ju visserligen inte lösa ett skit eftersom det bara skulle dra mig ännu längre ner i skiten och det skulle knappast lösa de problem som jag har, vad de än nu må vara. Tvivlar hela tiden på mig själv och när jag gör det så pressar jag mig mer och höjer den redan omöjliga ribba jag satt upp. Lyckas jag inte på första försöket eller snarare ens innan jag har försökt så är det lika bra att ge upp. Det är alltid så svart på vitt. Jag vet seriöst inte vad jag skall göra och ifall jag verkligen skall ha så många mål samtidigt.
Om jag nu inte lyckas med en sak så kanske jag åtminstone klarar av något annat, jag tar ju mig aldrig i kragen ordentligt. Jag tycks aldrig skärpa till mig själv och växer inte upp. Jag sliter och drar i mig själv från fler håll och jag ser å ena sidan att allt löser sig på ett eller annat sätt samtidigt som jag hela tiden har gigantiska och nästintill omöjliga mål. Gör det fan inte lätt för mig själv. I och för sig är det väl inte meningen att livet skall vara lätt att leva, eller ? Visserligen har jag nog det fan bra mycket lättare än många men samtidigt skall man inte jämföra situationer, allt är relativt som de säger. Förstår bara inte hur jag skall fortsätta klara av den här omöjliga situationen jag satt mig i, jag menar för att jag skall ta mig fram i livet måste jag öppna upp mig mer och börja lita på folk och inte skjuta bort de och bara ignorera all hjälp som erbjuds. Ensamn är fan inte alltid stark.
Önskar jag visste vilka som läste den här bloggen, tycker inte om att inte ha kontroll men bara något jag måste lära mig leva med. Kan inte veta allt om allt, så är det bara. Måste kunna släppa taget och hoppa ut i det okända.
No comments:
Post a Comment