Kind Of Lost...

Lite missnöjd med färgerna men jag orkade bara inte göra om det och kunde väl haft mer i bakgrunden men orkade inte heller men ganska nöjd med den ändå. Börjar lära mig att arbeta med min ritplatta och den ger mig så mycket mer frihet.

Det viktigaste just nu är väl att få mig på fötter och bara fokusera på tentan typ men insåg igår att jag på ett sätt saknar gaykulturen en hel del. Har inte direkt många gaykompisar som jag umgås med längre och de väl som är kvar träffar man inte så mycket och en av personerna är gift och har barn så mer svensson kan hon inte direkt bli.

Saknar ytterligare en dimension i mitt liv, något som jag identifierat mig med ganska starkt i snart 2 år är nästan bortblåst idag och jag insåg inatt att jag verkligen saknar den biten. Det är väl inte bara den biten som fallit bort, mycket har skett det senaste och omstrukturering i liv och vänner och mycket som kommit och gått.

Kommer Nicklas flytta in snart, all hans shit är här men han har inte börjat bo här än och som jag ser det så finns det chans att jag bara stänger in mig ännu mer just bara för att någon är här och jag brukar inte ens släppa loss allt när jag är hemma ensam och känns som man bara kommer göra så lite fuss av sig som möjligt bara för att slippa konflikter och möjligtvis bara bryta ihop framför människan. Samtidigt som detta kanske tvingar mig att sätta på ett happy smile så kanske man inte har så mycket tid att tänka och att man går åt det andra hållet men som sagt risken finns att man bara sluter sig ännu mer och det skull verkligen inte vara bra.

Asså fan allt det här med mina piercingar och möjliga tatueringar är på något sätt för mig att fly från allt annat samtidigt som det håller mig kvar i all den här röran. Allt för provokation, uppror men också för att det är jag och för att jag vill ha det, jag skulle ju aldrig göra någon av de om jag inte ville ha de där jag vill. Asså jag vet inte hur riktigt jag skall förklara det men jag skapar ständigt min egna självbild och jag förankar mig mer och mer i den jag är och tror att det blivit viktigare att göra nu också då jag känner att jag tappat andra bitar av mig själv.Huruvida det är sunt eller så vet jag inte men det är ett led i överlevandet.

Det jobbiga att allt som jag tappat eller gått ifrån finns fortfarande kvar i en resonable milsradie (inte 1mil men ex. antal) det är inte så att jag flyttat runt halva jordklotet och skapat mig ett nytt liv men det som hänt de senaste 2-3 åren så känns det som om jag nästan har det. Just de faktum att allt är så nära och jag har ändå möjligheten att greppa tag i det ifall jag vill så blir det inte av och det gör verkligen ont.