Det Går Bara Runt...

Fan det går bara runt runt i mina tankar, jag vet inte riktigt hur jag skall ta mig igenom den här perioden. Vill bara att det skall bli vår så jag får avsluta kursen och börja jobba, skulle väl kunna söka jobb lite mer aktivt än jag gjort så man får in foten lite någonstans så blir det lättare sen. Det är inte riktigt rätt period för mig, jag orkar inte med pressen från mig själv, jag har inte tilliten på mig själv som jag känner att jag behöver och framför allt har jag inte den självkontroll jag uppenbarligen behöver för att studera på universitet.

Det slog mig nyss att jag studerar faktiskt på universitet, har inte riktigt känts så innan men det kanske bara är för att jag läser en kurs och inte något program och tur är nog det för annars skulle det varit ganska stor chans att man verkligen bara brutit ihop totalt.

Kommer inte riktigt ihåg hur det kändes när jag jobbade men något säger mig att jag ville studera och såg fram emot lite mer fritid, eller är det bara något jag fått för mig ? Det känns ganska sorligt att blicka tillbaka och se att många av de större beslut jag fattat har påverkat mig negativt, eller är det bara jag som väljer att bara se ena sidan av det hela ? Det är bara ta IT-Gymnasiet och sedan Lumpen, först fick jag hur mycket frihet som helst vilket jag uppenbarligen inte riktigt klarade av. Är ganska säker på att ifall det varit lite mer seriösa lärare och inte lika slapphänt att man hade haft bättre slutbetyg än vad man har nu, självklart var man skoltrött också men de gav mig bara än knuff i rätt riktigt. Efter det så rykte jag in där jag i 7½ månader blev tillsagd precis allt jag skulle göra för att sedan slängas ut naken och rädd i en mörk och obekant värld. Visst visade det militära livet lite på att jag kan om jag verkligen vill men då skall fan någon stå och flåsa en i nacken också. Hur som helst i slutändan är det bara jag som kan ändra på min situation.

Detta är dock något jag inte riktigt vill erkänna för mig själv, särskilt eftersom jag inte har någon direkt större tilltro på mig själv, jag menar det är lite svår att ta sig själv i kragen och få en att sväva ovanför marken. Det är ungefär så omöjligt det hela känns. Det är nästan skrattretande hur lite tilltro jag har på mig själv, samtidigt som det känns ganska tragiskt och dystert.