Packet...

Jag förstår inte att min kropp låter mig leva. Jag är uppe länge, jag äter inget och jag rör inte på mig. Kom i säng runt 7-tiden imorse. Man glömmer bort att äta och ta sina mediciner, inte konstigt att kroppen hatar mig. Men jag lever, det är väl det viktigaste.

Hade sjukt trevligt igår, träffat en massa folk som jag inte sett sedan i sommar och alltid lika skoj att se dem.

Jag tog ett rätt beslut idag också. Ingen hockey inatt, det har varit "hårt festande" det senaste och jag skall jobba heldag imorgon, det är inget jag kommer att orka med. Det finns fler matcher och som dessutom är mer intressanta så ah... jag överlever.

Livet Cp-Suger...

Livet cp-suger och ja, jag tänker vajna om det.

Hade jag haft möjlighet att "gråta ut i pressen" hade jag fan gjort det.

Hade det hjälpt, nä, men just nu känns det som sak samma. Det känns som om jag hela tiden lever om samma jävla skithistoria gång på gång. Problemet är bara att man verkligen träffat någon som till och med hade varit bra för mig på riktigt men självklart höll inte det heller.

Jävla skit...

Ork, Jag Har Igen Ork...

Det senaste så har jag verkligen inte orkat engagera mig alls i mitt bloggande eller särskilt mycket socialt umgänge överhuvudtaget. Jag har bara inte orken eller glöden längre. Det känns som om jag typ bara jobbar numera.

Byggmax som haver kunder kär,
se till mig som fattig är.

Vart jag mig i Sverige vänder,
står min renovering i Byggmax händer.

Renoveringar kommer, renoveringar går,
du förbliver, Bygghandeln vår.

Inte Alltid Men Ibland...

Ibland hatar jag att ha rätt.

Juligen...

Julafton, finns det någon dag som är värre ? Möjligtvis min födelsedag... tror ändå julen fan är värst och den blir bara fan värre och värre för var år som går. Alla dessa jävla måsten, julklappar, uppklädnad, julmat (som jag trots allt har varit ganska skonad från), Kalle Anka och all anna jävla tradition. Man skall sammlas, dela värme och kärlek. Jag fixar det inte bara... visste jag älskar min familj men jag fixar inte att sitta där och låtsas ha trevligt, äta mat och vara glad. Visst ibland så går det, ibland så mår man inte skit och det är trevligt, man orkar med, man håller masken men hur jävla legitimt känns det att säga att man inte orkar med det hela längre och hellre vill bara vara hemma, själv ?

Alternativt helt sonika säga ifrån och avböja julfirandet helt och hållet, det känns som om det skulle sätta djupa spår i ens relation till familjen. Allt verkar bara bli så mycket svårare för var år som går. Nya personer att fira jul med, nya relationer att förhålla sig till, nya roller att ta på sig. Det känns som om jag har nog problem med relationsproblem och känslouttryck till den kärnfamilj jag växt upp med men på senare år så har det tillkommit personer och jag vet inte riktigt hur jag skall hantera allt. Jag kände mig redan känslomässigt retarderad innan.

Julen i sig är väl ganska mycket skit samma, jag vill bara känna att jag kan träffa och umgås med folk utan att helt malplacerad. Allt detta för att jag har svårt för känslouttryck, inte vågar vara öppen och sårbar. Jag måste vara en av de få som jag känner som verkligen blir lättad och känner att det mer eller mindre ser det som en skänk från ovan att man blir sjuk på julafton och sover bort Kalle Anka och större delen av julfirandet och får sitta hemma i lugn och ro utan den årliga julklappsuttdelningen.

En Sällskapssjuk Enstöring...

Det är så jävla fantastiskt, jag känner inte att jag klarar av att bara sitta hemma själv och skulle väl helst bara vara på jobbet men jag är fullt medveten om att jag jobbar tillräckligt så att det skulle inte vara något direkt alternativ, det bästa hade väl varit att sysselsätta mig så mycket som möjligt, träffa folk och bara inte ligga i soffan och injicera marabouchoklad och snorta cola. Det oerhört ironiska i allt detta är ju att trots att jag är så jävla sällskapssjuk av mig ibland så behöver jag ju verkligen space och i allmänhet hatar och stör mig på folk (inte de i min närhet och omgivning). Snacka om att man blir trött på sig själv men kan ju inte låta bli och skratta åt det hela, det är ju extremt underhållande.

Jag, Du & Byggmax...

Det känns som om det kommer ske en hel del framöver inom Byggmax, vad, hur och när är väl svårt att säga men många bollar som satts i rullning eller väntar på att sättas i rullning och se vad som händer när de väl kommit fram är ju en stor jävla fråga. Låt oss följa Byggmaxsagan på nära håll... Sidi, vi får ta och starta upp våran egna anläggning där vi kan ha små golfbilar att köra runt med, miss you man ! Du får komma och extra knega hos oss så vi får jobba ihop igen, var fan över 3 månader sedan.

Allt Verkar Kretsa Kring Byggmax...

Det är som vanligt full fart på jobbet och vi har växt lite i styrka så förhoppningsvis så kan vi bli av med den heldag vi jobbar varannan vecka, hade varit gött för det är fan riktigt segt att köra 06.45-19.30. Även om det stundtals känts ganska tungt med tanke på att det varit så mycket att fixa hela tiden så har man legat i och försökt hålla huvudet högt och haft en tro på att vi tar oss igenom det för att inte helt sänka alla andras förtroende och ens egna. Det ljusar lite då och då i virkesmörkret (framför allt).

Det känns som om jag bara mest andas Byggmax hela tiden och knappt hinner göra något annat, även om detta inte stämmer. Skall fan till Stockholm om mindre än en vecka och hälsa på en massa folk, skall bli så jävla skoj att komma upp igen !

Madde hörde av sig för ett litet tag sedan, var inte beredd på det kan jag ju säga och det rev upp allt, inte för att det direkt hade lagt sig men... Mår fortfarande riktigt jävla dåligt över det stundtals, känns så jävla jobbigt att jag aldrig mer kommer ha någon direkt kontakt med människan. Den första jag tänkte ringa när jag fått reda på att jag blivit morbror var ju naturligtvis Madde, vem annars ? Vi stod varandra extremt nära och fått uppleva så mycket tillsammans och delat många oerhört känslosamma stunder och naturligtvis var detta en av de stunder man ville dela med sig av. Men jag kan inte, inte nu längre, inte efter allt som hänt, hur mycket jag än skulle ""vilja"", bara forgive and forget så kommer jag aldrig kunna göra det mest av princip sak, jag kan aldrig mer lämna ut mig så och lita på henne någonsin mer och att försöka inse det är något som inte direkt är lättsmält. Vad skall man göra ? Livet går ju vidare vare sig man vill eller inte och det kommer ta lång tid för mig innan jag det satt sig ordentligt.

Teater...

Var träff med Teatergruppen sista inför sommaren och det var diffust och så som det brukar vara men känns som om vi är på gång med något och det sjuka är att Mariló vill att vi inte bara skall göra en enda uppsättning utan att vi kanske kan toura lite i Göteborg och spela på flera olika ställen, wicked shit... Det kommer nog bli jävligt häftigt när det väl blir dags så kom och titta !

Tja man vill bara säga att du är en grym gubba och en jävligt bra vän ! Så jävla glad att man har polare som du !
(Packen) Fick detta av honom idag.

Skönt att komma iväg på teatern idag och få det messet, min morgon var ganska fittig och ah... kan ta det imorgon.

Konsten Att Kunna Leka Hela Havet Stormar...

Hur släpper man taget ?
Hur öppnar man sig utan att försvinna i all svärta ?
Det störande är att jag vet att allt kommer finnas kvar även efteråt,
Jag kommer må bättre och vara stolt och [glad] att jag bara lät mig själv släppa alla mina hämingar,
Problemet är bara att jag fixar det inte,
Jag är bara för jävla feg.

Don't See That Happening:

Blir av med min astma,
Får tillbaka mina pengar Madde är skyldig mig,
Att jag lägger mig innan dagens slut.

Hoppet finns fortfarande för tro gör man ju i kyrkan.

Det har typ gått en månad sedan jag hörde något från människan och lär väl knappast göra det inom den närmsta framtiden heller, bad ju henne pratiskt taget att dra åt helvete men samtidigt bad jag om att få tillbaka mina pengar så jag antar att 1 av 2 inte är så illa ändå, eller ? Det är ju bra att man kan skratta åt det hela i alla fall, ja må vara en obotlig godhjärtad människa som alltid försöker tro det bästa om folk (eller de i min närhet) och får väl skylla mig själv för att vara dum nog att göra det men åtminstone kan jag stå för den jag är och för det jag gjort. Är väl mer än vad man kan säga om den kvinnan, hade tänkt att bara ride it out och inte ventilera mig om det hela särskilt mycket men varför skulle jag inte göra det, fakk... jag mår skit över hur jävla fittig människan har varit och det sjuka är ju att jag är den som ställde upp för henne gång på gång när ingen annan gjorde det. Vet inte ens om hon kommer läsa detta, tvivlar starkt på det och om det nu skulle få henne att bli ännu mer motvillig till att betala tillbaka av någon anledning (vad vet jag, jag är jag) så må så vara.

Jag gav henne så många chanser, jag valde att visa ett jävla förtroende, tålamod och offrade en jävla massa tid och pengar för att jag verkligen trodde det fanns mer att hämta. Visst fick jag ut mycket av det hela men detta var ju knappast ett slut jag ville ha på det hela. Jag hoppas att du tänker på allt du gjort mot mig när du någon gång i framtiden kräver att någon skall lita på dig, jag hoppas du tänker på allt jag gjort för dig när du lyckas åstadkomma något. Du kanske lika väl kunde gått på gatorna ett par dagar till istället för att bott hos mig ?

Jag är inte bitter... livet går vidare, säkerligen för dig också utan en uns av samvetskval, jag menar varför skulle du ? Det har ju bara varit tomma ord och en jävla massa teater du levererat mig med tanke på som du har betett dig efter den dagen jag förklarade att jag skulle säga upp ditt abonnemang. Så om du mot all förmodan nu skulle läsa det, bara börja betala tillbaka... inte för att det kommer någonsin låta dig få tillgång till den mest fantastiska person du någonsin kommer att stifta bekantskap med, ja jag sätter mig på en pedestal, med all rätt också; så kanske du kan visa att allt kanske ändå någonstans så kanske vi båda kan gå vidare lite rikare. Jag med en hel del pengar som är mina och du med någon slags lärdom att du inte borde blåsa de personer som står dig närmst på en jävla massa pengar.

Jag tänker i alla fall i fortsättningen vara precis lika givmild och osjälvisk och inte bli cynisk och bitter över detta, visst det är en jävla massa pengar som hade kunnat spenderas väl men men så är det... livet går vidare, det kommer bara ta ett tag innan jag släppt detta helt. Just de ja, liten sidenote när jag ändå är inne på ämnet, inte för att jag tror på det, Nangijala men något jag är säker på är att du definitivt inte hamnar där.

Om någon undrar så är det här jag, när jag är elak. Jag hoppar på någon och deras drömmar om efterlivet och krossar dem ! Inte ens när jag är riktigt förbannad och vill se människan hemlös och försupen någonstans så kan jag vara seriös.

Fan...

Fan... det var ju knappast det här jag hade tänkt mig, jävla skit...

Vafan, det suger så jävla mycket men det funkade bara inte. Kanske var bäst att det blev så här trots allt men fan att det skulle sluta just så här var ju verkligen inte skoj någonstans, fan... det tynger mig som fan men jag var tvungen för min egen skull.

Lite Rikare...

Allt känns bara så bajs,
Allt blev så fel,
Allt kommer vara så jävla bajs framöver,
Jag tar mig igenom detta också,
Det känns bara så jävla surt,
Livet går på och det tänker jag fan också göra.

Det betydde,
Det betyder,
Det kommer att betyda,
För dig...
Vad vet jag ?
Ärligt talet ingenting känns det som,
Efter allt har jag hopp,
Hopp men knappast någon tro,
Jag hoppas innerligt att du överbevisar mig.

Kan Du Gråta...?

Ett av mina absolut största problem är att jag har svårt för känslor, visa, prata och utagera. Just sånt som visar mig sårbar, jag har extremt svårt för att gråta och nu var det ett tag sedan jag gjorde det sist. Även om jag skulle behöva göra det så har jag svårt för det och särskilt ifall jag är ensam, det är bara för jobbigt för mig. Ofta haft någon person i min närhet som jag har haft enklare att prata och visa känslor inför som tur är men inte alltid dessa personer är tillgängliga och inte alltid man kanske vill vända sig till dem. Någon som har något tips ? Problemet blir ju bara att man lägger allt på hög och det tynger ner en ganska hårt måste jag erkänna.

First Facebook, Then The World...

First Facebook, Then The World...

Jag har tråkigt medan mitt spackel torkar.

I'm Kind Of Like Eddie...

'Cause Eddie could by another one...

Hoppas men antagligen inte...

Beslutfattaren...

Jag känner ofta att jag ger mig in i saker och ting för att lära mig saker, för att kunna få gränser, jag ger mig in i en fight för att lära mig att slå tillbaka. Jag behöver bara lära mig vissa saker här i livet som andra kanske redan känner till och vet vart man har sig själv och det är på många områden jag vet detta men på vissa andra inte och då behöver jag helt enkelt ge mig in i matchen för att sedan ta mig segrande där ifrån på information. Försöker bara se det hela från en positiv synvinkel, jag har gett mig in i så många relationer och stannat kvar i så många mycket längre än de flesta skulle ha orkat eller tolererat mest för att jag inte haft några gränser, för att jag är den jag är, för att jag behöver lära mig vart jag står. Det kanske låter destruktivt att ge sig in eller stanna kvar i en relation som man vet är komplicerad och kommer röra om ordentligt framöver men i slutändan vet man att det kommer vara värt det på ett eller annat sätt.

Jag Och Folk...

Vad är det med mig och träffa massa weird folk ? Asså inget negativt nu men det känns som om jag alltid lyckas stöta ihop med folk som varit med som så jävla mycket grejer, bara en observation och ofta så är det dem som tar kontakt med mig. Känns som om jag behöver omvärdera min syn på folk och människor och helt enkelt acceptera det som ovanligt och extremt snarare är en vardag, eller något ? Skall väl vara tacksam för det är ofta oerhört intressanta människor som tycker saker och ting och har något värt att komma med. Verkar ha hittat ytterligare en person som tycker det är skoj att sitta och prata bajs, jag menar det är ju extremt kul, så är det bara...

Relationsproblem...

Jag brukar ""alltid"" basera mina relationer på hur jag [tror] personen upplever vår relation,
Blir då alltid så chockad när den uppenbarligen mer än vad jag fått för mig,
Synd för detta innebär att jag degraderar mig i andras ögon m.a.o. mina egna...
Skäms gör jag också för att inte kanske tagit till mig och värdesatt relationen på det djupet den verkar vara,
Problemet är ju att jag aldrig ser utifrån hur jag ser på det,

- I feel weird...

Tack så mycket för inviten,
Det var väldigt snällt och fint,
Jag blev ärligt talat rörd,
Tack så mycket för vänskapen,
Jag hoppas den känns minst lika besvarad !

Kram ♥