Semestern Brukar Varken Börjar Eller Slutar Bra...

Trodde jag hade en tid på vuxenpsyk igår vid 17-tiden, det var uppenbarligen inte fallet. Kändes som en tid jag inte riktigt ville missa.

Twin I Näsan (Går Inte Alltid Ihop)...

Idag är jag tacksam för (skrivit den 22:e augusti):

* Min chef ger mig en ansökan om fiske och kräftodling, för att det skall bli "rättvist" (glad, jag är inte bara den enda som är galen).
* Stoppade upp en Twix i näsan (tycker om att underhålla mig själv).
* Att avsluta sitta samtal med sin samtalskontakt genom att konstatera att man i alla fall inte är grå och vardaglig var helt underbart (nästan lite hög på känslan och en sten som släppts).
* Haft en fin dag med syster och hennes son (skrattat, fått umgås och lära känna min systerson).
* Gjort nästan alla mina övningar (gick hyffsat lätt och känns okej att jag inte orakde allt).
* Tog ett bad i mitt badkar (skönt att läsa lite bok).
* Drog inte och träffade vänner för att ta ett par öl (prioriterade mig, mycket för att jag skall jobba imorgon).

Mitt Mående...

Mitt mående har inte varit jätte bra det senaste, jag har mest jobbat och varit hemma. Undvikit en hel del folk eller rättare sagt typ alla jag känner nästan, kanske mest för att man inte orkat förklara läget och försökt ha någon slags charad, inte för att folk inte vet att jag mår dåligt och så men det känns som om det varit väldigt mycket nu det senaste. Går hos min psykolog en gång i veckan och det går verkligen framåt, det känns som om vi tar i tu med saker som betyder och även om mina "läxor" är aningen svårbegripliga ibland för mig och att jag har svårt att sätta mig in i dem så går det framåt.

Jag är kvar på jobbet, det går skit bra där. Det är städat, snyggt och organiserat. Jag hade planer på att byta men just nu känns det nog bäst att vara kvar just för att jag mår som jag mår och jag tror fan inte jag skulle fixa att byta jobb just nu. Är lite rädd för att jag inte riktigt skulle fixa det.

13 År...

Jag var hos min psykolog idag, det går framåt ändå måste jag säga. Det är ofta ganska smärtsamt och kommer antagligen ta en bra stund att verkligen komma igenom allt men förhoppningsvis kommer det vara värt det i slutändan. Vi pratade en del om hur jag ser på mitt liv och för att ta det kortfattat och ge ett riktigt gott exempel på hur jag verkligen känner inför mig själv. Jag pratade med Madde för lite drygt en vecka sedan och sa till henne om man bortser från hennes själva handlingar och bara mer ser till skeendet och den smärta och det jag fått genomgå så kände jag att allt har varit värt det, allt för vetskapen att jag hjälpt henne ta sig dit hon är idag och att hon verkligen kommit på fötter och börjat må bra.

Jag skiter bokstavligt talat i vad som sker med mig, så länge som jag kan hjälpa kompisar att må bra så betyder mitt liv och mitt mående ingenting. Hon tyckte det lät som en väldigt sorglig syn på saker och ting och undrade om det inte var väldigt jobbigt att känna så och vad skall man säga ? Ja, jag skulle jätte gärna känna annorlunda men oftast orkar jag inte, ofta så känner att jag knappast är värd något. Jag har ju inte super mycket till varken självkänsla eller självförtroende på en hel del plan, jag har väl bättrat mig genom åren men det är fortfarande en lång väg kvar.

Detta ledde oss in på den tiden när jag blev mobbad och det var länge sedan jag direkt diskuterade eller kände in kring detta, jag mådde redan ganska dåligt och grät större delar av tiden jag var där. Det är nog andra gången jag har gråtit hos några av de kuratorer eller psykologer jag har träffat under de senaste 6 åren. Hon konstaterade att det inte alltid kanske är så lätt för någon som är 13 år att avfärda och säga ifrån när ens kompisar blir elaka och börjar hacka på en helt utan anledning och att det är tunga saker att bära på. Saker som man kanske skakat på axlarna åt, blivit arg och skällt ut någon eller bara gått där ifrån, nu i vuxen ålder är alltid inte så lätt att inte suga åt sig allt när man var yngre.

Hon frågade även vad jag skulle vilja framföra till mitt 13åriga jag, vad jag hade för visdomsord eller hur jag skulle försöka försäkra mig själv att allt löser sig. Jag kunde knappt kläcka fram ett enda ord i denna stund, jag var så jävla uppslukad i allt... jag hade nästan helt blivit dragen tillbaka till allt de där många dagarna för kanske 12-13 år sedan och kunde bara känna in smärtan, rädsla, ensamheten och all uppgivenhet, misstron och det ständigt ifrågandesättande kring varför mig ? Skulle de ske något idag ? Skulle vi hänga och ha det ball för att helt plötsligt bli hackkycklingen, helt utan förvarning ? Ovissheten... Mina närmsta polare som jag känt sedan jag var ca 4-5 år som mer eller mindre plötsligt valde att jävlas med mig kanske i början av 7:an och det på gick liksom från och till någon gång under 9:an vill jag minnas. Detta var folk jag umgicks dagligen med i skolan, vi hade gått i samma klass sedan kyrkans barntimma och vi umgick frekvent på fritiden också.

Det slutade inte riktigt efter 9:an, trots att jag pratat med mina föräldrar och pratat med lärare och pratat ut om allt, nä det fortsatte men jävlerier från två personers sida som blev mer än bara retas lite. Det tog mig tillbaka och allt blev jobbigt och man blev frustrerad. Under min tid i lumpen var man en av de som också blev lite smått utstött och självklart var jag den enda från Göteborg i min grupp och blev mer eller mindre per automatik lite utanför, de flesta var från Stockholm, jag är som jag är och är lite udda och det hjälpte knappast det heller.

Allt som åren har gått på så har man flertalet gånger upplevt olika svek av olika slag som tagit olika hårt men i slutändan så har man dragit slutsatsen som alltid tidigare, folk är ute efter att såra mig. Det var så när jag var i tonåren, mina polare hackade på mig, folk var på mig i lumpen, sen väljer flickvänner och polare att hålla saker undan för en och gång på gång så låtar man bli trampad på och säger aldrig ifrån. Skiten bara läggs på hög, man tar mer och mer ansvar för saker som inte är ens fel, man gör allt man tror är rätt, man försöker leva som man blivit uppfostrad som, som man känner borde vara rätt saker att göra. Man är försiktig och fruktansvärt blyg och vågar inte ta för sig, jag kanske råkar utsätta någon för det jag blivit utsatt för och det skulle jag aldrig vilja göra. Jag vill inte heller visa mig sårbar eller försöka blotta mig. Man stänger in sig...

Jag har försökt leva på, det har inte varit särskilt lätt. Jag har omedvetet eller medvetet tagit den långa, hårda och mycket smärsamma vägen ofta för att jag inte haft några gränser att tala om. Det känns som om jag valt att låta folk trampa på mig, valt att låta folk köra över mig, spotta och sparka på mig, allt för att jag skall inse vad som i slutändan inte känns okej. Det känns som om alla utom just jag hade lämnat mycket av mina kompisar som jag fortfarande umgås med efter det första snedsteg det tagit men inte jag...

Jag skall alltid vara så förstående och förlåtande, jag fortsätter låta folk gå över mig. Allt för att det är ju så det för det mesta fungerat i mitt liv. Varför inte om det är det som varit det normal i många fall. Jag har tagit mig framåt, jag har lärt mig att säga nej, jag har lärt mig att även jag har gränser, jag har lärt mig att jag får må dåligt, att jag får visa känslor, att jag får gråta. Dock är det inte alltid så att vetskapen om något gör så att man agerar ut efter den. Bara för jag vet att det är okej att gråta så är det inte ofta jag gör det.

Jag är fortfarande inte direkt övertygad om att jag kommer leva särskilt länge till, sen även om det kanske är år tills den tiden kommer så ser jag ingen direkt framtid. Inte som jag lever nu i alla fall. Det är ju inget jag vill men det är liksom det som kommer att ske om jag fortsätter som jag gör. Jag kommer tillslut låta mig slukas upp av alla andras problem till den vida grad att jag helt och hållet slutat bry mig om mig själv och tillslut kommer den gränsen då jag inte orkar med skiten och gör slut på allt. Visst har jag börjat ta i tu med saker och ting och jag försöker börja nysa i all skit.

Detta är kanske svårt för folk att förstå eller känna in men det är så jag känner och så jag ser på det hela. Är det något jag verkligen vill så är ju det naturliga svaret, nej men det är ju så jag ser det på det om jag skall vara realistisk. Sen om det är en mörk och förvriden sanning pågrund av den jag är kan jag inte svara på. Det gör ont och det är jobbigt att känna in det, även om jag inte riktigt gör det nu när jag skriver om det. Jag är hyffsat kall och distansierad från det hela just nu.

Till nästa gång så skulle hon vilja att jag skrivit ett brev till mig själv, mitt 13åriga jag. Där jag förhoppningsvis skall trösta, hjälpa och stötta mig själv i det jag gått igenom. Det ända jag kunde klämma fram när hon frågade vad jag skulle säga var att jag antagligen skulle krama om mig själv. Mer än så orkade jag inte kläcka ur mig eller ens tänka på det. Även om jag gått vidare så har jag väl aldrigt kommit över det. Jag har väl aldrig riktigt rätt ut det. När man tänker efter så är det lite konstigt att det inte följdes upp mer än vad det gjorde. Vill minnas att jag pratade lite lätt med skolkuratorn, tror jag men det var inte särskilt intensivt och inte direkt mycket.

Jobbat Mycket, Dop & Krasch...

Jag har jobbat mycket det senaste, det har gått bra på jobbet, jag har fått beröm från min chef och allt har känts ganska bra på den fronten. Varit i Norge, Bodø för att vara exakt. Hälsat på släkten, sett fin natur, ätit god mat, spenderat mycket pengar, haft skoj på många sätt och vis men mått riktigt jälva pissigt också. Det är ganska kämpigt när man inte känner att man har ett syfte eller ser någon mening med ens liv och att det enda jag kunde känna in just då om framtiden var att förr eller senare så kommer jag ta livet av mig. Även om det inte direkt var något jag ville då eller känner för nu heller så känns det som det är det som kommer att ske i slutändan, när det nu må vara... Som det känns nu så ser jag väl knappast fram emot så mycket nu heller och känner att det mer troliga är att jag kommer fortsätta må så här fram och tillbaka tills någonting tar livet av mig, om det är en olyckshändelse eller någon form av naturlig död och inte att jag tar livet av mig.

Detta känner jag bara dock för att jag känner mig någorlunda stabil just nu. Så börjar man fundera på det här med medicinering och ja... jag vet ärligt talat inte. Kanske värt att pröva på, får väl försöka ta upp det med min psykolog imorgon.

Försöker...

Jag vill inte fly och jag vill inte gömma mig bakom min rädsla för att göra mig eller särskilt någon annan illa men eftersom jag inte vet hur illa det är samt att jag inte agerat ut något ännu så känns det bästa att bara vara försiktig och gå på känslorna just nu. Det är jobbigt för jag vet inte hur pass troligt det är att jag gör något. Jag försöker ta mig fram på bästa vis och försöker motverka på bästa möjliga sätt som jag känner att jag klarar av eller ens vet hur jag skall hantera. Försöker även göra min läxa och skriva ner allt sånt här som sker. Så att man kan gå igenom allt och försöka utvärdera det hela.

Datum
Det kan bli flera registreringar på en dag

Situation
När var det, var var du, vad gjorde du, med vem var du ?

Automatiska Tankar
Vilka tankar for igenom ditt huvud ?

Konsekvens (känslor / beteenden)
Beskriv dina känslor och skatta styrkan i dessa (0-100). Vad gjorde du ?

Det Börjar Ljusna...

Det har faktiskt varit en riktigt bra dag idag, först så var jag och träffade min psykolog och hon styltade upp mina problem och promblematik som jag har. Till exempel vad jag vill ändra på, vad jag gör för mycket, vad jag gör för lite och så var det någon punkt mer, allt för att försöka få det hela lite mer greppbart och någon slags översikt på det hela. Eftersom jag har världens sämsta minne så kommer jag inte riktigt ihåg vad som stod vart någonstans osv. men det kändes bra. Fick med mig lite lappar på där jag skall registrera "negativa, automatiska tankar / känslor".

Kändes ganska vettigt.

Sen drog jag hem till min bror och träffade Lotta och fågelhajen som sov hårdare än en död fisk och var inte alls nöjd över att bli väckt för att bli matad, men ärligt talat vem fan hade inte blivit grinig om man blivit väckt mitt i natten för att någon jävel vill trycka i en mat ? Kort efter så drog vi ut och sprang, dock så började min fot bråka typ halvvägs och den fortsatte att bråka ännu mer efter att jag drog in till stan och shoppade lite. Får väl fortsätta ta det lite lugnt och simma lite istället och kanske ut och gå en stund och se ifall det fortfarande känns jobbigt.

Min dator har även skickats så jag hoppas att jag kan åka och hämta den snart, gött som fan kommer det bli !

Har även fått en del av pengarna Madde var skyldig mig, det känns bra... jag är glad, glad för att jag äntligen börjat få tillbaka mina pengar, glad för att det visar att vår relation och allt jag lagt ned i den har varit förgäves. Det var ett tag jag verkligen trodde nästan fullt ut, att allt var någon väl genomarbetad plan för att jävlas med mig och att jag bara varit den mest godtrogna människan i världen och lämnat ut mig helt och hållet för att sedan få allt bortslitet och spottat och sparkat på. Så är dock inte fallet och för det är jag glad och jag kommer kunna lägga det här åt sidan sedan och gå vidare för det har plågat mig men nu kan jag verkligen på riktigt börja fokusera på annat. Det är även skönt att fått prata ut och kanske rett ut en del frågor med Madde det senaste veckorna / månaden och för det är jag även glad, även om vi aldrig kommer återgå till hur det var innan så är det bättre än när vi inte hade någon kontakt alls och ända jag kände var besvikelse, sorg, avsky och hat.

Det börjar så sakta reda ut sig en del på hemmaplan vilket är oerhört skönt, även om allt är långt ifrån så börjar gammal skit lösas upp och jag börjar kunna ta mig vidare. Är fullt medveten om att det inte bara är uppförsbacke resten av vägen men jag tänker försöka ta åt mig och njuta av det så länge som det håller i sig. Jag tänker också skynda jävligt långsamt.

Bättre Än Förväntat...

Det gick bättre än förväntat hos min psykolog idag. Visste inte riktigt vad jag väntade mig men efter att ha träffat en av deras läkare så var inte förhoppningarna höga. Får väl hoppas att det leder till någon slags personlig utveckling.

Fick träffat min systerson idag också, han fyllde nämligen 1 år så var hos min syster och firade honom. Så större delen av dagen har varit bra, även om jag själv ser mig som en idiot så finns det inte så mycket att göra. Jag kommer även denna gång ut på andra sidan är jag övertygad om.

H

- 10 Hours...

Om mindre än 10 timmar skall jag träffa min nya psykolog. Efter det skall jag till Lerum för att fira min systersons ett års dag.

Det Är Tufft Nu...

Jag lyckas verkligen fördärva saker och ting ibland. Nu har jag gått och fått en inflammation på senan till min stortå vilket gör det aningen svårt att gå och ännu svårare att motionera, har blivit sjukskriven en vecka och skall väl i princip bara sitta i soffan och göra inget på en vecka. Skulle komma tillbaka om det inte börjar lugna ner sig efter det. Så jag vet verkligen inte vad jag skall göra, jag har lyckats paja det som verkligen hjälper något gentemot mitt mående, eller åtminstone för stunden. Allt bara för att jag inte fixar att sitta inomhus och still hela dagarna.

Jag ville verkligen komma tillbaka till jobbet, för att få komma ut, röra på mig, inte sitta hemma och tänka hela dagarna men nu kommer jag bli ännu mer låst till den här skiten. Allt känns så jävla hopplöst just nu. Hade jag inte varit ute och sprungit nu i veckan så kanske allt lugnat ner sig och jag kunde gått tillbaka till jobbet och kanske kunnat köra på ett tag, har ju en tid hos en psykolog men problemet är bara att jag ser bara de negativa följderna av allt det här. Jag ser bara all skit som skulle kunna uppstå och hur långt ner jag kan komma i min egen grävda grav.

Väntan...

Ringde vuxenpsyk i Lerum idag och kollade ifall de fått in min remiss, vilket de hade och de höll på att gå igenom de just nu så jag kommer förhoppningsvis få svar ganska snart. Har även fått en tid hos psykologen uppe i Vallhamra. Det gick ju snabbare än jag trott efter att jag prata med dem men att det skulle ta 6 veckor från de att en läkare skickat in en remiss känns som en ganska lång tid. Eftersom de säkert redan då vetat att det var lång väntetid så hade det ju kunnat sagt något till mig men nä...

Jag vill ju gärna komma tillbaka till jobbet så snart som möjligt, om det blir efter denna sjukskrivning är över vet jag inte. Man vill ju gärna bidra till samhället och göra något vettigt, inte bara sitta hemma och häcka men ibland måste man tyvärr ta det lugnt för att kunna orka med senare. En sak är ju säker och det är att jag inte är återställd även efter dessa två veckor, de har gett mig en möjlighet att få lite andrum, att hinna och orka styra upp saker med psykologer och förhoppningsvis kommer det ge mig en möjlighet till att ventilera mig och släppa lite på all press jag lägger på mig. Det är ju inte så jävla ball att gå in på ICA och det enda som man känner skulle ge tillfredsställelse där och då är att man går fram till någon man råkat se och skär halsen av denne. Det är verkligen sånt som gör ens dag...

Skall Något Ske Får Man Göra Det Själv...

Så ringde och pratade med vuxenpsyk i Lerum för en dryg timme sedan och fick svaret att antingen så kunde jag träffa en läkare igen och få denne att skicka in en remiss till dem eller så kunde jag skriva ihop ett eget brev och skicka till dem, vilket jag gjorde. Skrev ihop ett brev på två a4 sidor där jag förklarade min rådande situation och vad som skett det senaste året. Så får väl höra av mig på fredag, se om det fått mitt brev och hoppas på att det behandlas snabbt, under tiden så får jag lyssna på Nordman - Laglöst Land.

2 Veckors Sjukskrivning...

Nä men det är ball... var uppe hos idioterna på Capio vårdcentral i Vallhamra och fick träffa läkaren jag träffade senast när jag ville ha en remiss till en psykolog. Fick ju veta i förra veckan att jag skulle få vänta "ett par månader", nu så var det så jävla tydligt att han ville inte ha mig där och ville bli av med mig så snabbt som möjligt, han sket fullständigt i hur jag mådde och var bara mån om att gå vidare till nästa patient. Han gick på besöket innan och hur jag mådde där och gav mig två veckors sjukskrivning, eftersom det var ett tag sedan jag var sjukskriven sist (då jag blev sjukskriven en månad i taget) så var jag inte säker på hur allt fungerar och sen dess har ju det hänt lite också så jag frågade vad jag skulle göra om jag fortfarande mådde dåligt efter två veckor.

De hade han svar på, vila upp mig lite nu, ut och få frisk luft, springa lite, sen jobba kanske lite och sen är det ju semester. Hur fan vet han när jag har semester ?! Jag skulle lika väl kunna ha semester i september som om 2 dagar, det var dessutom inget svar på min fråga. Han försökte hela tiden, enda sedan millisekunden han lämnat över mitt sjukintyg, att gå från rummet. Fick svar att jag var tvungen att boka ny tid osv. vilket jag antog och var ganska införstådd med men det var liksom inget tecken på att överhuvudtaget bry sig om mitt mående för fem öre. Dessutom verkade han hinta att jag har varit på så många olika ställen för mina psykiska problem, hur skall de då veta att detta kommer att hjälpa. Jag gick till ungdomsmottagningen i Lerum i nästan 5½ år var eller varannan vecka, med vissa uppehåll och för att sedan slussas över till vuxenpsyk på grund av min ålder där jag träffade någon 1 eller 2 gånger för att meningen var att jag skulle få komma till någon i Angered eftersom jag bott där sedan hösten 2007 (detta var i sommras). Sedan fick jag träffa en i Angred men det funkade inte alls och sen i våras har jag inte pratat med någon och egentligen inte haft en ordentlig kontakt på över ett år. Jävla idiot...

Ringde vårdcentralen här i Partille och de hade också tydligen långa väntetider samt att jag var då tvungen att träffa en läkare där och så han kunde skriva en remiss. Ringde sedan Lerum och då hade de inte telefontid så imorgon mellan 08.30-09.30 kunde jag ringa, sedan ringde jag till Gamlestan istället och då var hon som skötte tidsbokningar inte där och kom tillbaka kl. 13.00 så jag skall försöka ringa om en halvtimme. Förhoppningsvis så kan jag få någon tid snart för det har gått lite väl över tiden nu känner jag.

Anledning till allt detta är väl att jag mer eller mindre fick ett nervöst sammanbrott eller vafan man skall kalla det för igår och fick väl inse att jag nog behöver ta en paus för att försöka styra upp mitt huvud lite. Jag är dock fullt övertygad om att jag fortfarande behövt ha jobbat, kanske inte så mycket övertid och att jag skulle taggat ner och skitit i hemmet ett tag osv. osv. men lätt att vara efterklok. Asså utan jobb så skulle jag gå under förr eller senare, jag fixar inte bara att "sitta hemma", det var sjukt jobbigt senast och kommer väl knappast bli bättre nu men får se. Förhoppningsvis kan man gå tillbaka ganska snart för jag vill ju jobba men man måste också klara av det, även om man fixar jobbet så kanske man mår dåligt efteråt och då spelar det ju inget roll hur bra man än är på jobbet om man ständigt mår dåligt runtomkring. Slutligen kraschar man på jobbet också, vilket inte är jätte roligt, det har ju hänt förr...

Nu skall jag bara försöka intala mig själv att detta inte är ett nederlag. Att jag sjukskrivs... det känns ju som ett personligt nederlag och en besvikelse att jag hamnat där igen. Jag hade väl någonstans lovat mig själv att inte gå in i väggen igen, vilket är väl bra på ett sätt men kanske måste vara lite realistisk också, skit händer. Jag har i alla fall försökt och jag har taggat ner, jag har lyssnat på mig själv och min kropp. Jag har hanterat det bättre än jag skulle gjort för säg 4-5 år sedan, kanske inte fullt så bra som man vill men bättre och det är väl alltid något antar jag.

Så fick jag ringt Gamlestan där blev jag hänvisad till deras rådgivning men de hade telefontider mellan 11.00-12.00 tisdagar och fredagar. Så jag antar att det blir att ringa till Lerum imorgon istället igen. Tacka fan för att man själv orkar åtminstone ta tag i det hela, fattar inte hur folk som inte orkar det skall väntas klara av det. Det är ju inte första gången man inser detta...

In Other News...

Ringde Capio förut idag, min vårdcentral, och fick svar att det kunde kanske ta ett par månader innan jag skulle få någon tid hos deras psykolog så det är väl bara att sätta sig och ringa runt och kolla vart fan jag kan få tag på en annan för jag kan fan inte vänta ett par månader.

Låta Det Gro...

Öppna upp,
Känna in,
Lägga locket på,
Låta det gro.

Man låter sig konsumeras av känslorna ett tag, för att sedan stänga ner och känna att det är utagerat men i verkligheten så är det enda man gjort är att man kommit till en gräns där man inte fixar att hålla inne skiten och släpper taget för att sedan vänta ut den värsta stormen och så stänger man till igen. Aldrig ett jämt flöde, vissa saker som kanske inte borde ta form gör det och saker som verkligen behöver identifieras, kännas in och tas i tu med det får aldrig träda fram. Jag undrar verkligen när jag får en tid till en psykolog.

Jag vill bara agera ut känslorna som kommer instinktiv men skulle jag gjort det hade jag ju tagit livet av mig för länge sedan, hade jag ens agerat på 1% av det jag känner in när jag mår dåligt och vill försöka få något slags utlopp hade jag väl inte suttit här idag. Ilska, frustration, jag vill göra sönder saker, jag vill slå, skrika och förgöra. Jag vill straffa mig själv, allt som kommer ske är att jag kommer att gå och lägga mig (som vanligt). Mycket av sakerna jag vill göra kommer ju bara bli jobbigt i slutändan, man får städa upp, man får köpa nya saker, man hamnar i fängelse, man hamnar på akuten. Hade jag bara tagit till mina mildare metoder så hade håret rykt men jag orkar inte vänta på att skiten skall växa ut igen och jag vet inte om klipparen är laddad och om inte kommer det bli en lång kväll.

Man känner för att skada sig rejält för att få en paus från det hela, problemet med detta är att det löser ingenting och jag är inte direkt förtjust i smärta. Dessutom så kommer man få höra en jävla massa skit och säkerligen bli utskälld av en rad personer, vilket jag inte heller är så sugen på. Skulle jag dessutom bli sjukskriven från jobbet så hade jag inom kort börjat klättra på väggarna och antagligen gått ner mig ännu mer. Så jag antar att det är väl bara att tugga, svälja och fortsätta låta tåget tuffa på tills skiten spårar ur.

Det mest fascinerande är väl att jag är duktigt trött, sov typ 4 timmar förut och just nu känner jag bara att jag orkar inte ens må dåligt, jag är för trött, jag skall upp och jobba imorgon vid 7, det är en jävla bajskorvdag på jobbet och ah... jag får helt enkelt sluta med dravlet, läsa klart kapitlet, få skiten ur världen eller rättare sagt stänga ner och stoppa in igen för jag har viktigare saker för mig. Undra hur många gånger pengarna det är på att jag går in i väggen innan sommarens slut, man kanske borde satsa ? Problemet då blir ju att man kan bli anklagad för att man lagt sig.

Remiss, Frågetecken...

Jävla skitvärme... fan va slö man blir av den, låg och sov i typ 2-3 timmar idag för att gå upp skitdåsig och ta ett varmt bad.

Det hjälpte faktiskt lite.

Undrar när jag får min remiss... det känns som om det borde ske något snart, det hade liksom varit ganska bra. Jag menar visst, just i detta nu så är det varken till eller från. En viss avsaknad av saker och ting men det går att leva med. Det är bara så svårt att förklara för folk hur man mår när de lyckas ställa frågan när man mår så här, alltså hyffsat. Har svårt för att känna in och blicka tillbaka, visst kan jag säga att jag mått dåligt osv. men det blir bara mest ett kyligt och ett distansierad analys av det hela. Att verkligen öppna upp sig, att gräva i ens egentliga mående som ligger och bubblar under ytan det är något som är sjukt svårt. Lättare att förklara och känna in när man redan är nere i skiten.

Något som jag har upptäckt till min stora förvåning är fan att folk lider mer av värmen än vad jag gör, jag trodde typ inte det var möjligt att tycka värmen är en stor pain in the ass än vad jag gör men tydligen gör det de och jag sympatiserar och förstår hur dessa personer känner sig.

Omständigt...

Har ringt och fixat mig en läkartid, så den 29:e skall jag få träffa en läkare som senare remitterar mig till någon kurator, samtalsterapeut, psykolog eller dylikt. Känns lite halvomständigt men nu är det gjort i alla fall. Något jag har lärt mig de senare åren är att ibland bara ta tag i saker, även om man mår skit så måste det bli gjort och så gör jag det bara. Man får bara ställa in sig ibland, inte alltid det funkar tyvärr... när man väl får det att funka känns det bra för man tar sig själv ur sitt mående och får gjort något åt det.

Samma sak gäller när jag mår bra, när jag har ork, när jag har energi över, jag måste ta tillvara på dagarna, jag måste göra saker som jag älskar, som jag tycker är skoj, sånt som jag vill göra. Även om det är en sån liten sak som att bara göra det där som man alltid skall göra sen så känns det bra. Det är alltid du som har möjligheten att göra dagen till den bästa dagen du kan ha. Man kan inte alltid påverka saker omkring än, ibland skiter sig saker och ting för en, det händer men om man verkligen ger sig fan på att verkligen på att ha en så bra dag som du bara kan ha så kan man i slutet av dagen må så mycket bättre än om man inte gjorde detta.

Visst ibland möter man jobbiga personer, det händer saker som man inte riktigt räknat med och det regnar eller vafan det kan vara som drar ner dig vanligtvis, försök hitta något positivt, försök inte tänka på det eller bara det kanske inte är hela världen om det regnar på mig i 15 minuter, man kan alltid torka sig när man kommer hem.

Jag har verkligen försökt att må bättre, att sätta mig mer i förarsätet, att ta tag i mitt liv och försöka ha en positiv start och fortsättning på dagen, försöka hitta det där små guldkornen som kan göra ens dag. Eller så bara försöka skapa dem... jag kan knappast påstå att idag var en direkt jätte lyckad dag, jag har sovit kanske max 3 timmar inatt för att jag är korkad. Jag var helt fukkad på jobbet och fick inte direkt gjort något, allt blev bara en enda stor soppa kändes det som men jag det får fan vara värt det. Det kändes som om jag i alla fall tillfälligt gjorde någons dag lite bättre igår och om så är fallet så var det utan tvekan värt det. Det är fan för lite allmän-kärlek här i världen (skall jag säga som hatar allt och alla), känner i alla fall att jag alldeles för sällan säger hur mycket jag uppskattar saker och ting, folk gör för en, med en och allmänt bara existerar.

Som sagt även om just idag inte har varit en super lyckad dag så har jag i alla fall tagit ett steg mot att försöka göra något åt mitt mående i alla fall och det är alltid något. Kanske blir något mer gjort idag, får se men jag skall nog ge mig själv en Kaka ! och vara glad för jag kan och orkar.

Simning Är Igång Igen...

Var och simmade idag igen.

70ish kg

1025 m / 30 min
23/29
50/56

Hade planer och hoppades på att göra det efter min träff med min psykolog. Vet inte riktigt hur jag skall göra med det hela, lutar åt att söka någon här i Partille istället, det känns inte riktigt som om det funkar. Sitter och stör mig på hur hon pratar och lägger fram saker och idag så var jag så arg som jag var när jag träffade kuratorn på vuxenpsyk i Lerum som jag verkligen hatade. Meningen var att vi skulle prata om min relation till mina föräldrar men jag hade inte riktigt hunnit tänka igenom den och allt blev väldigt torrt och spänt stundtals från min sida. Jag var så nära på att bara resa på mig och gå men blev inte så, inte heller drog jag fram kniven som jag råkar ha i byxorna, har gått runt med målarbyxor ett par dagar och inte riktigt tänkt på att jag har den där och ah... Vet inte riktigt om allt ligger helt och hållet hos mig, bara för att jag inte riktigt hade så mycket att säga idag eller om jag verkligen stör mig på henne.

En sak är nog säker att jag vågar nog fan inte gå dit igen och skulle nog inte riktigt känna mig bekväm heller för den delen. Vissa människor fungerar bara inte ihop och jag tänker inte sitta där och kämpa och ödsla tid med något så viktigt när jag förhoppningsvis kan hitta någon som jag fungerar bra mycket bättre med. Jag har svårt för att prata, svårt för att öppna upp mig och det känns som om det blev lite fel fokus, visst behöver jag hjälp med att öppna upp mig i min relation till mina föräldrar men jag vet inte, det känns bara som om allt blev fel.

Professional Killer...

Dagen började med att gå upp tidigt och masa mig iväg till min psykolog, satt mest och pratade om mig och mina problem som jag tror jag vill ha hjälp med. Hon tyckte att min relation med mina föräldrar var något hon antagligen skulle kunna hjälpa mig med och det hade väl varit bra om jag fått hjälp med det. Vet ju själv inte riktigt vad jag vill, har bara en känsla och ett behov av att gå och prata med någon och som vanligt så är det lite diffust så här i början med någon ny person men brukar ge med sig lite allt eftersom. Just nu var det bara mest att prata om mig och min situation och hur min faktiska familj ser ut, lite bakgrund och så.

Får väl se vad som kan dyka upp framöver, enda jag vet är att jag i princip inte har haft några aggressionsproblem av den sort som jag haft förut på ett bra tag känns det som. Även om man varit arg, frustrerad osv. på personer i sin omgivning och med omgivning menar jag mest folk man stöter på i vardagen och inte folk man umgås med eller dylikt. Har liksom inte haft den där nästintill okontrollerbara känslan av att bara ge mig på någon i ett blint och svart raseri. Har också tillsynes blivit av med mina ticks också som jag haft när kommit på mig själv att tänka depraverade tankar.

Det ironiska, eller något är ju att jag inte riktigt kan vara nöjd med att det är borta utan vill gärna veta varför det hela började och varför det plötsligt slutat eller om de bara lagt sig för att vila en liten stund för att sen komma tillbaka tredubblat. Varför det börjat är ju ganska lätt att säga, många av orsakerna, stress, innestängde känslor och konflikter som aldrig kom till ytan.

22:11 - Min syster, hennes karl och deras käre son, min systerson Affe tittade förbi och jag var mitt uppe i mitt inläggskrivande och därför dog det lite tvärt här. Efter det så har jag lagat lite mat, tagit mig en middagslur och varit på personalmöte.

Skulle väl bara skriva något om att jag dragit på ytterligare ett lager med färg på väggarna och de har täckt ganska bra redan nu. Detta alltså efter jag bredspacklat på betongvägg och sedan slabbat på 2 lager med takfärg (03). Förvånandsvärt bra resultat ändå, kanske borde rört om lite mer än jag gjort och sett till att rollat bort ränderna ordentligt som lätt blir men i övrigt så var den grymt bra.

Nu skall jag bara slänga på ett lager med väggfärg (20) så kommer det bli så ljust och fint här inne så det inte är sant. Det är redan avsevärd skillnad och bättre kommer det bli !

Har också hittat mitt nya favorithjälpmedel i min renoveringsprocess, det är reperationsfogen från Tremco som jag inhandlade på Jula och nej jag får inte betalt för att skriva om dessa saker jag är bara störd i huvudet. Kom ju igång lite när jag såg expoxylim och blev liksom upprymd och glad och ett litet ooo ljöd i min hjärna, ett sånt där ljud som verkligen visar att man hittat något intressant och spännande. Hur som helst så är fan reperationsfogen helt kickass, det är typ som latexfog fast går att slipa typ. Skit bra för ibland har man håligheter som inte riktigt är spackelvänliga och man har en hel del att fylla igen och orkar inte spackla i omgångar eller så är man inte sugen på att köpa husfix och stå och blanda ihop någon häxblandning, då är denna fan skitkäck !

Nyårs(löfte)...?

Har försökt att vara duktig nu efter nyår och det har väl gått sådär. Jag kände att ännu en gång var det dags att ta tag i sitt liv och försöka ordna upp lite saker. Har inte riktigt orkat skriva in den fina lilla text jag satt och filade på men det handlar om att försöka skärpa sig och spara pengar typ. Lagade mat idag i alla fall så att jag åtminstone ser till att ha lagad mat hemma hela tiden eller åtminstone till lunch. Inte för att jag jobbar de två närmsta dagarna men ah...

Det jag behöver göra dessa två dagar jag är ledig är att:

* Ringa min psykolog och boka om en tid
* Ringa min chef och prata med honom om att försöka få bytt ett pass så jag kan passa min systerson.
* Gå till banken (fast de lär inte vara öppna imorgon, kanske inte på fre heller).
* Spackla mina väggar.
* Simma.