Vill Inte Testa Gränserna...

Gick från jobbet idag, sa att jag mådde illa, vilket jag också gjorde men mest av allt så mådde jag psykiskt dåligt men det är inte alla gånger det är så jävla lätt att kläcka ur sig att man hellre kör en kniv i handen för att ha en anledning att gå hem än säga att man mår dåligt. Vet inte riktigt vad det var men kände mig så jävla obalans och hade typ allmänt ångest bara. Var delvis rädd för att gå på någon eller att själv skada mig samt att jag rent fysiskt var mer eller mindre ""död"". Det är så svårt att veta, jag kanske hade mått bättre om någon timme ifall jag bara stannat kvar men samtidigt kunde jag bara gått ned mig ännu mer och som jag kände just då var det nog bäst att inte testa gränserna. Jag menar i värsta, värsta fall så kommer ju något riktigt illa ske och då känns det mycket bättre att inte försöka.

Samtidigt så är jag rädd för att jag ursäktar mig själv för att jag är "lite trött och hängig" men det är nog bara min paranoia som talar. Jag tror knappast jag medvetet eller omedvetet skulle försöka förmå mig själv att tänka och känna in det jag gjorde för att jag inte hade lust att jobba idag.

Tror Ni Inte Redan Att Jag Är Galen Kommer Ni Att Göra Det Nu...

Att rationellt må dåligt är en underlig känsla. Att ha panikångest i huvudet men rent fysiskt vara lugn som en filbunke. När den inre dialogen med dig själv även är lugn, fullständigt rationell och att hela bakhuvudet vill skrika. För när jag har en inre dialog eller när jag sitter och skriver så pratar jag i mitt huvud. Det känns som om den rösten befinner sig framme vid ansiktet. Ofta kopplat till munnen och när jag skriver något, fokuseras ögonen med. Det som ibland skriker, det som vill slå på högtalarna till max och blåsa ut skiten är mer i bakgrunden till denna röst. Under denna stund är det inget mer än en panikslagen mans skrik som vill fram, inga ord, inga tankar kring känslor bara rått och naket skrik.

Ibland är det 1000 tankar och känslouttryck som vill fram. Alla negativa saker som jag kan få för mig gå fel kring antagligen en situation. Skulle någon fråga mig vad jag tänkar på i den stunden så kommer jag inte kunna börja svara. Skulle jag en plocka ned en enda tanka från trädet och lyckas isolera den så kommer 1000 nya möjligheter dyka upp kring denna tanke jag precis tänkt yttra.

Blev jag lugnare nu ? Jag vet inte, tvivlar på det. Försökte läsa bok förut men kunde inte riktigt koncentrera mig och jag kände mig för speedad och jag-vill-förstöra-mig-fysiskt för att kunna stänga ner. Just som jag skriver detta slås jag av tankar och associationer och de tar mig vidare likt surfandes på wikipedia. Jag slutar med den antagliga absurda tanken att jag kan ha någon form av adhd. Just för att mitt huvud många gånger aldrig slutar med att spela upp scenarier, ställa frågor osv. osv.

Från det ena till det andra så får jag ibland för mig att möjligheten fanns att jag skulle kunna leva i någon slags Truman Show. Fast vem fan vill se mig sitta och runka till en massa sleten porr dagarna i ända ? Finns säkert, eller alltid en skara människor som skulle tycka om det men i det stora hela så nä. Samma sak gäller, vem fan skulle vilja ha mig ur vägen ? Men även hur osannolikt de må vara så titt som tätt så slår tanken mig, vad gör jag om någon skulle försöka ta livet av mig ? Eller, blir jag förföljd nu ? Vet att detta är allt bara min paranoia som talar men dyker tanken upp så behandlas den och får ett litet utrymme i mitt liv.

Även om jag vill väl, händer det att jag sårar folk, hur rädd jag är för att göra det ibland. Tror ju att jag får folk att vilja ta livet av sig efter att jag har sagt mitt. Alltså jag är rädd för att såra eller på något sätt driva någon över kanten på grund av mina handlingar. Igen, paranoia. Dock mycket svårare att bortse från. Även om jag ofta kan identifiera det så är det svårt att hålla det ur känsloregistret.

Paranoid Much...?

Fan det är jobbigt att vara paranoid och samtidigt ha 1000 miljoner takegångar som jag har, man blir sjukt trött av det och i slutändan vet man inte vad som är rationella tankar och vad som är ens paranoida. Det blir så lätt att misstro folk, vilket jag inte direkt tycker om att göra men när man förväntar sig att alla mer eller mindre är ute efter en på ett eller annat sätt och sedan kopplar samman tidigare händelser och förlopp som liknar situationer man sitter i idag så blir det bara så lätt att man tror att allt skall ske som det gjorde senast.

Lyssnar på Sojus, ett av de senare albumen från Tyske Ludder, och försöker varva ner från arbetsdagen. Det roliga är ju att jag bara jobbade 12.45-19.30 men ändå kändes det som en evighet och ett ganska kämpigt pass. Saker blir ju inte bättre för att man helt glömt av att man gått tillbaka till heldagarna och tänkt försöka ta sig till simhallen imorgon istället men det får man skippa, åtminstone var det inte hockey i natt. Hade ju blivit illa tvungen att skita i den för att orka med. Det har varit ganska kämpigt det senaste med det mesta och det har väl typ inte gått en enda dag som man inte bara velat skära halsen av sig men det går ju inte, eller ah går och går gör det ju men det är ju väl knappast jag lär göra.

Jag kommer att tugga på så länge som min kropp säger till för att sjukskriva sig är knappast en lösning för min del, nä jag behöver få fixat en jävla tid till en psykolog. Det skulle väl funka att gå hemma i kanske några dagar, max en vecka tills jag skulle börja klättra på väggarna och känna att det är bortslösad tid och jag kommer antagligen gå ner mig ännu mer. Något som är bra är väl att Arre åker på road trip ett litet tag och bli nästan borta i två veckor om jag förstod henne helt rätt. När jag mår dåligt blir jag inte världens mest sociala djur och det kommer nog göra mig lite gott att få vara själv ett litet tag. Så jävla ironiskt att jag då också jobbar på ett jobb där jag möter sjukt mycket folk dagligen.

Jag tror jag såg min regionschef åka från mitt jobb igår, hade ju velat byta några ord med honom men jag missade tydligen den luckan. Kunde ju ring och sagt att han var på väg så hade jag ju faktiskt tagit mig ned på min fridtid för att bara snacka en liten stund. Jaja... får se om jag orkar ringa honom senare, han vet ju hur det ligger till men känns ändå som om det hade varit bra att fått förklarat mig med. Igår kände jag verkligen bara att jag inte orkade ta i det. Har i alla fall fått fogat runt alla lister i hallen nu. Det som återstår är fortfarnade att foga listerna i vardagsrummet, byta foderna runt Arres dörr, sockeln längs med fönsterna samt slipa och måla om de flesta foder i hallen. Detta är inte direkt något som tar så jätte lång tid det är bara att man skall göra det.

Ah... tyska, det gör mig gott i själen.

In Lars Mind Or In Reality, Doesn't Make Any Different To Me...

Jag mår bara inte bra. Jag är rädd för mig själv, rädd för vad jag är kababel till och rädd för att jag egentligen inte riktigt vet vad jag är ute efter, blir bara sjukt paranoid och får för mig att jag skulle vara på något vis manipulativ och ibland så sticker mitt rationella fram och ser det som nonsens men när jag börjar tänka på det så vet jag inte vad som är rätt, fel, rimligt eller orimligt.

När jag vaknade upp imorse i mitt rum så var det varmt. Sommarvärmen har börjat tassa fram, jag gillar det verkligen inte. Man sover dåligt om det är varmt i rummet och ändå har jag sovit med öppet fönster ett ganska bra tag nu för att få det svalt i rummet men vet inte hur länge det kommer funka. Jag är ledig idag, lördag och söndag, Arre är inte hemma och jag känner hur jag borde göra saker.

Cat Rapes Dog - Cannibal Hippies

When it's dark people change, you see
I stay indoors, 'cause They are after me
I don't wanna be Turkish delight
For friends lurking in the night
I try to avoid
Being paranoid
I try to avoid being paranoid
But it's not easy when you're unemployed
And filled to the brim with alkaloids
So I gave up
Insanity ahoy!
Cannibal Hippies, say a prayer
Cannibal Hippies, They're everywhere
Cannibal Hippies, suckin' me dry
Gonna be, gonna be eaten alive
People tell me They do not exist
But I can see Them, so I insist
In my mind or in reality
Doesn't make any different to me

Bajsångestdag...

Fan varit en riktig bajsdag idag. Inget har gått som det skulle gå, det bara blev massa strul på jobbet och sen har man gått och varit nojig över banklånet och att det bara helt plötsligt inte skall finnas några pengar när jag behöver, det går säkert vägen men ändå... jag är verkligen i behov av att träffa en kurator eller så, det är ju inte direkt så jävla gött att gå och må fysiskt illa på jobbet bara för att man har ångest och sitter inne på känslor. Som vanligt trampar jag på, vad skall man göra ? Jag kan ju gärna inte sluta, försöka sjukskriva mig eller något, då hade jag nog verkligen gått in i väggen. Får väl försöka glädja mig själv med att jag gjort så gott jag kunnat och verkligen försökt göra något för en god sak sen kan jag inte råför att Byggmax inte kan se det men men det är väl deras problem...

Inget Nytt På...

Bra att inget förändrats på 2½ år, man blir ju glad...

Från, My Head Talks Too Much... 
 

Vintern kom trots allt,

Det är kallt runt omkring dig men det gör inget,

Isen omringar dig medan du tittar upp mot ljuset.

Du breder ut dina armar för att göra en snöängel,

Viljan finns där men armarna rör sig inte,

Snart inser du att de frusit fast på botten,

På botten av vad ?

Du tittar upp och ser att ljuset inte är det från solen,

Det är ficklampan jag tejpat fast i locket.

Du har fått en vinter,

En ljus vinter,

En vit vinter,

En kall vinter,

En isig vinter,

Du har fått en udda vinter,

Du har fått en frysboxvinter.

Later Much...

Mina föräldrar var snälla nog att komma hit och hjälpa mig med lite disk, tvättvikning, inköp av mat samt hämtade upp mitt antibiotikarecept som jag hoppas hjälper för jag börjar bli smått desperat. Fan det känns som om man är någon slags jävla hypokondriker, för mina värden verkar oftast ganska okej och det enda läkaren hade att säga till mig idag att det är nog bara en uttdragen förkylning.

Dels är det bara allmänt jobbigt att vara sjuk typ hela tiden, dels så ""tär"" det på min ekonomi, egentligen inte men det jobbar ju inte lika många timmar som jag borde och min inkomst minskar ju lite (ett mindre problem men ack så störande) sen är det ju det faktum att någon annan stackars sate behöver hoppa in för mig ifall jag är borta och sjuk. Hade liksom underlättat ifall man fick reda på varför min kropp envisas på att vara så jävla vek hela tiden, man blir ju fan paranoid för mindre.

På Ålderns Höst...

Först tycks ålderdomen locka oss ungdomar, man blir äldre...

Man får börja skolan,

Man får börja åka moppe,

Man får börja övningsköra,

Man får börja att gå ut på krogen,

Man får börja köpa på systemet,

Man får börja gå på krogen där inte yngre skitungar som precis börjat gå på krogen får vara,

Man får en massa räkningar att ta hand om,

Man får en massa överflödig kroppsmassa att ta hand om,

Man får en massa oönskad hårbortfall som tycks hamna på andra delar av kroppen,

Man får börja remenissa om hur det var när jag var liten,

Man får vara närmare 50 år än precis nykläckt,

Om det är någon som undrar så råkar jag fylla 25 alldeles strax och jag har känt att jag varit på ålderns höst ända sedan jag fyllde 19 så att bli gammal och gaggig har jag lång erfarenhet av ändå så känns det inte direkt något man ser fram emot. Åldersnoja är väl inte så farligt, jag är bara nojig över att någon / några jävlar har försökt koka ihop någon slags överraskning.

Problemet med detta skulle ju naturligtvis vara att när väl tiden är inne och jag får min lilla överraskning att jag bara blir sne, vänder på klacken och går vilket skulle vara extremt oförskämt men förhoppningsvis är det bara jag som är extremt paranoid och hör mitt alternativa jag som viskar i mitt öra, han är en nycirkus artist för er som inte visste.

Lyckat...

Nä men jag skall nog försöka ut och gå lite få lite luft och komma ifrån lite, trots att jag skakar allt mer och mer och rycker till när jag blickar ut så tar jag mig mot dörren med bestämda steg. Kommer en bit ut i korridoren och tänker att, det kanske är så att jag vill ut och springa istället; inte en så klipsk idé då jag inte har någon som helst kondis och älskar att springa ute i skogen, jag har astma som inte alls gillar värmen, jag är antingen eller och ger allt i princip, jag mår dåligt. Det slutade med att jag höll på att svimma efter att jag blivit tvungen till att stanna och hämta luft efter kanske en kvarts intensivt springande.

Allt för att försöka komma tillbaka, för att må lite bättre men jag har ju lite svårt att hålla tillbaka och ta det lugnt, allt skall ske nu, inte sen. En rädsla för att jag helt och hållet skall skita mig så jävla hårt i näven att jag blir tvungen att sjukskriva mig står och flåsar mig i nacken, det skulle ju bara kännas som ett totalt misslyckande och som att jag inte lärt mig något som helst på de 3 år som gått.

Jag måste sköta mig på hemmaplan för att även kunna fungera på jobbet, jag vill ju verkligen inte sumpa allt jag lyckats bygga upp, särskilt inte nu när jag precis blivit försteman. Skulle ju verkligen kännas riktigt pissigt, även om det inte har något som helst med mitt mående att göra så känns det som om jag äventyrar hela den biten men det är ju bara mest min paranoia som pratar.

Fortfarande inte ringt vuxenpsyk, skulle gjort det i fredags men nä, skulle gjort det igår men nä, skulle gjort det idag men nä, måste göra det imorgon. Sista gången jag träffar min psykolog som jag gått hos i några månader och skall skeppas över till vuxenpsyk så allt känns ju bara extremt rörigt med tanke på att det verkligen fungerat bra och med tanke på att jag gick hos en kurator där 2 gånger för 3 år sedan och då funkade det inte alls. Allt känns bara så jävla ovisst...

Jävla Bajs Astma...

Jävla kukhelvete ! Fint väder, solen skiner, jag tar brädan till jobbet. Så jag puttrar iväg till jobbet från Partille centrum på min fina bräda och enda som är lite jobbigt är att foten tar lite stryk men det är sedan gammalt. Kommer till jobbet och börjar redan känna av hur min kropp inte gillade den färden. Snart börjar jag få darrningar, ser ut lite som om jag har parkinson och när jag tar hyffsat djupa andetag känns det som om jag får nikokick varje gång jag andas in. Det kryper och är oroligt inne i kroppen, jag inser att jag får be pappa komma och hämta mig så jag får ta mig till vårdcentralen i Angered och träffa en läkare. Känns ju så där skoj när man tidigare pratat med chefen som tycker att det nog räcker med att jobb 60 timmar i veckan för hans del och att han inte skulle komma in på lördag (nä men jag är på jobbet en timme och går hem för att jag vägrar inse mina begränsningar).


* Астма

Läkaren konstaterade att allt var bra med mig, sänkan var bra, blodsockret låg bra till, jag skall bara inte åka skejtboard ute i värmen med tanke på mitt tillstånd (astman). Får väl ta och göra en ordentlig koll för att jag har svårare och svårare att anstränga mig mycket utan att ta ut mig helt och hållet och få känningar på hjärtat, pappa föreslog att jag skulle prata med läkaren om ett jobb-ekg eller vad det nu hette för att se hur hjärtat klarar att jobba under press. Jag är så jävla rädd för att bli helt inkapaciterad och inte kunna göra några direkta ansträngningar bara för att jag är asmatiker, fan jag är snart 25 och mer och mer av saker som kanske hade fått mig att svettas och som fått mig att tycka att det var lite jobbigt att göra blir en jävla pers numera. Får väl försöka börja simma igen och se om det inte kanske kan bero på att jag har dålig kondis också, förhoppningsvis kan jag göra lite för att kunna bli av med det lite. Inte så mycket jag kan göra åt astman man får väl bara försöka hålla mig i så god form som möjligt. Bara att man känner sig som en jävla gammal gubbe på grund av allt detta.

Stannar hemma imorgon också för att jag är ledig på söndag så får jag försöka vila upp kroppen och försöka få ut det sista av min förkylning ur kroppen så får jag väl ta nya tag på måndag. Känns skitjobbigt att behöva vara hemma men åtminstone så gör jag ett vettigt och klokt beslut som är förebyggande. Hade det varit för något år sedan hade jag kanske gått tillbaka till jobbet imorgon, hade även kanske stannat kvar på jobbet några timmar till innan någon annan hade sagt till mig att åka hem. Så det är väl det positiva i det hela.

I'm Kind Of Like Eddie...

'Cause Eddie could by another one...

Hoppas men antagligen inte...

Lars The Shut-In...

Asså jag är verkliegn så jävla underlig, i förrgår så satt jag på tåget och fick verkligen en känsla av att "jag klarar inte av omvärlden, vill bara stänga ute den helt och hållet !" och försökte göra detta för att inte bryta ihop men snabbt så ändrar jag mig för att jag är så jävla rädd för att det skall bli så här oftare, att jag inte skall klarar av att åka tåg, buss, spårvagn, kunna gå ut på stan, så det enda jag gör är att dra av luvan som täcker mitt huvud, tar av mig solglasögonen framför mina ögon och låter mina lurar glida ner till halsen så de inte länger sitter på mina öron, allt för att låta mina sinnen få ta del av världen till max. Samma sak skedde idag på vagnen, vet att jag har haft samma problem eller nojat över att bli undernärd samt att jag skulle bli överviktig. Det känns inte som om jag tänker på det hela tiden men när jag vägde typ 63-64 kilo så kände jag att mer borde jag inte gå ner för då kommer jag börja bli rädd för att jag en dag skulle vara anorektiker (typ).

Det är så jävla ful att jag är rädd för att må för dåligt. Man blir ju bara trött på sig själv, alltid skall det vara något... ahh jag är för rolig ibland.

Terapeut...

Kom precis (förut idag alltså) från min terapeut och börjar verkligen komma någon vart känns det som.

Det är bara det att det är min tid i högstadiet som tas upp. Den tiden jag mobbades, det var mina närmsta vänner som jag känt sedan typ 5 års ålder och dagligen umgåtts med i och utanför skolan. Sitter och pratar om detta för att reda ut och få bukt med min självkänsla och försöka få mig tro på mig själv och inse mitt egenvärde. Nyttigt men orhört tungt...

Det har verkligen format mig som person, jag har svårt att lita på folk, även om jag sällan visar det utåt så är jag ganska paranoid och tror väl egentligen i grund och botten att alla är ute efter att såra mig på ett eller annat sätt. Jag har en riktigt taskig självkänsla och osäker i mig själv och har allmänt svårt för relationer då jag har svårt att sätta gränser för vad som är okej och inte okej då jag hela tiden låter den andra parten göra det för att jag är rädd för att trampa någon på tårna.

Nu är det väl inte detta allt på grund av att jag blivit mobbad men mycket tackvare och ah... fan jag får försöka ta det som det kommer och lära mig att leva livet med mig mer i fokus, så är det bara. Det som har hänt har hänt och det gäller bara att ta i tu med det och jobba där ifrån.

Hon kommer med saker jag redan vet och förstår men hon konkretiserar och sätter och på det, vilket känns nyttigt men som sagt tungt att komma till insikt och verkligen suga åt sig allt. Det känns verkligen som om jag börjar först nu kunna ta i tu med mina verkligen problem och att de andra ca 4½ åren har varit mer att försöka klara av vardagen och ta det dag för dag, vecka för vecka osv. och nu när jag har en stabil grund att stå på så kan man verkligen fokusera på det som tyngt, besvärat mig och satt käppar i hjulen för mig alla dessa år.

Kan väl bara konstera att visst det sög brutalt och inget man vill gå igenom men samtidigt hade jag inte varit den person jag är idag heller så ah... Jag är en ödmjuk, förstående, öppen, kärleksfull och mogen person som är på många vis äldre till åren än vad mitt födelsetal säger och jag är glad för att jag den jag är och kommer att bli i framtiden. Summa sumaro, vill du bli lika grym som mig, se då för fan till att bli mobbad.

Det är bra att man kan vara lite oseriös och driva med sig själv och den skit man tagit.