14.20 typ, jag älskar verkligen traininfo, en app till min telefon. Det var så att mitt tåg var försenat på väg till Göteborg, vilket innebär att vi kom iväg ca 25 min sent. Jag tittar på min app, letar upp Stockholm eller de stationer jag stannar vid, hittar mitt tåg och klickar på det. Där står det när det skulle åkt och när det åkte från de olika stationer. Just nu är vi 35 min sena men den beräknar att vi fortfarande bara blir 20 min sena. Lite dumt att det inte går att söka på själva tåget, men mne kan inte få allt här i livet.
Något annat jag stör mig på är att man inte kan söka på Spotify i ens egna playlist på Androidappen samt att det inte går att sortera dem. Blir svårt att hitta något om man har över 5000 låtar i ens lista.
Hur mycket hör folk av min musik när jag maxar den ? Hur ofta störs folk av den ? Jag har bara varit med om en enda gång någon bad mig sänka och det var på vagnen in till stan. Sänkte gjorde jag naturligtvis. If a woman says something in a forest and no one's around to hear it is she still wrong ? Jag menar klagar ingen så kan man väl inte "veta" ? Vi testar lite Miles Davies, min granne har ej lurar och läser tidninge. Tur att man fortfarande har sin mp3-spelare, juicen börjar tunna ut på telefonen och nätet vill inte alltid sammarbeta. Väntar också fortfarnade på minst 30 gb micro sd. Galet värre... för 10 år sedan var 80 gb på en vanlig disk sjukt stort...
Nu börjar även jag må illa av bkmaten. Åt upp typ allt förutom två lökringar och dipperna, får skylla mig själv.
Är det bara jag eller är det inte extremt intressant med kontraster och motsägningar, asså folk som inte bara fastnar i ett fack. Jag skulle vilja påstå att jag är ganska multifunktionell, hitta inte ord just nu men som min musiksmak som sprider sig väldigt brett ändå tycker jag. Ena stunden sitter jag och diggar Miles Davies och hans "junk jazz" för att sedan dra på Jedi Mind Tricks och går in i det med minst lika mycket själv bara att jag kanske anpassar mig till musikstilen, tempot o dansvänligheten. (Avbrott, vi verkar få stå i Laxå där signalfelet är, kan bli uppemot en timme sena.) Sedan går man över till eurodance, Capella - Move On Baby.
Asså det kanske är så med alla, jag vet inte med för det mesta funkar nästan all musikgenre jag lyssnar på, ibland är man extra sugen på någon låt eller genre för att få ut en känsla men sen är det ofta fritt fram för annat.
Får ofta klagomål på detta när jag lägger till låtar i låtlistor, "detta är ju inte partymusik", "detta är dåligt", osv. det känns ju även som om jag råkar ut för detta ganska ofta, mycket just att inte musiken uppskattas alls ! och byts illa kvickt vilket stör mig. Visst, jag köper att en hel del av min musik är svårlyssnad och udda för många mer mainstream men vafan hände med demokratin ? Just de ja glömde att den avskaffats sedan länge, "så länge du har 'rätt' låt i Spotify queue" eller vad ? Det är extremt sällan jag ber någon stänga av eller byta låt för att jag inte gillar den. Min penna blev plötsligt extremt liten och mina fingrar gigantiska. Hallå feberdrömmar !
Mig veterligen har jag inte feber, brukade få sådana känslor när jag var yngre. Allt var så litet och mina händer och fingrar så stora, läskigt och äckligt var det. Ibland spydde man på grund av känslan man fick av att ta i saker. Mycket oro och rädsla stundtals då.
Nu på senare tid, vecka +- någon dag så har jag börjat bli märkbart mörkrädd för mig själv igen. Dark and disturbed... asså mina tankegångar är ibland jävligt sjuka, mörka och inte för fem öre särskilt roliga att genomgå. Asså jag må för det mesta vara snäll, omtänksam, givmild, kärleksfull osv. mot nära och kära i min omgivning men samtidigt så är jag kall, cynisk, beräknande och mörk.
Att ens börja försöka formulera det jag tänker på för folk är ofta otänkbart. Dels för att jag är rädd för hur jag skulle framstå, dels för att det ofta är mer en känsla än en specifik tanke, dels för att jag är rädd för att skulle jag börja prata om det att jag skulle kunna ge in för det, dels för att jag tänker så mycket kring det att jag tar tio steg framåt i tanken och möjlig utkomst, i tio olika riktningar. Det blir bara tunghäfta och rappakalja innan det når tippen på tungan. Ofta är det som att vakna upp i ett ryck till en mardröm, kallsvettig, i panik och en vilja av att vilja fly men inte riktigt veta varför. Allt detta upplever man på millisekunder, samma sak blir det för mig.
Jag kan sitta i lungan ro och inte göra något speciellt, något triggar mig, någon jävel trycker på reboot, jag blinkar till, jag rycker till och en känsla av panik, jag vill fly från mitt inre mörker och de jag möjligt fått för mig. Adrenalinet och hjärtat pumpar, jag får upp ögonen, allt har gått på mindre än en sekund.
Allt jag vet och känner sen är en avsky, rädsla, kalla kårar, jag tycker inte om det ställe min hjärna hittade i mitt medvetna o undermedvetna.
Jag vet inte vad som är värst, att inte veta vart jag varit och vad jag tänkt på, eller när jag är fullt medveten om vad jag tänker på och vart jag gräver in mig själv i mitt medvetna. Då kan det handla om sekunder eller mycket längre tankegångar än så. Ofta handlar det om framtida scenarion och händelser och hur jag skulle reagera om något sådant slog mig då.
Förklar jag mig ? Kan jag hejda det hela eller skyller jag bara på allmänna ticks och hoppas jag kan hantera mig själv.
Måste säga att det kan vara ganska jobbigt och störande att vara så pass sexuell som jag ändå känner att jag är. Ofta på jakt efter något nytt och spännande och bara tanke på att kunna gå igång på något annat / annorlunda kan få igång mig lite. Samma sak gäller att veta att någon annan går igång på något, det kan få igång mig.
Inte alltid så lägligt att plötsligt blir kåt och särskilt inte få ett ordentligt kåtslag och man bara försvinner för någon sekund i kåtdimman och sen har man bara svårt för att fokusera och koncentrera sig.
Fördelarna med det hela finner väl man på den sexuella arenan där lite kåt och uppskattande tar en, en bit.
Nästa Hallsberg. Temperaturen ute är grader.
Lyder displayen på tåget.
