Bit För Bit Försvinner Jag...

Bit för bit så försvinner jag, först var det ner på papper, kanske lite skrift på helgon, sen började man på sina verk som senare skulle formas mer och mer till bloggen som nästintill tagit över allt nu och sen övergick jag mer och mer till att måla. Jag saknar mina dikter, mina färgranna dikter, mina sjuka dikter, jag blickar hela tiden över min axel, jag saknar hela tiden allt som var förr, jag vågar knappt se framåt, jag vågar inte hoppas, jag ser bara allt jag inte lyckats med, jag ser allt som blev så bra och jämför med sånt som är skit idag.

Hur skall jag kunna flytta hemifrån när jag aldrig tar tag i mitt liv ? Hela tiden så är det alltid något som flyter iväg, något som man inte orkar göra, ingen struktur, bara flummar på. Jag måste hela tiden hitta de små fel jag gör för att kunna fortsätta sparka på mig, jag ser inte på de framsteg jag gjort, på allt jag lyckats göra det senaste, på hur mitt liv verkligen ser ut numera, jag fortsätter att leva i självhatande tryggheten. Det känns bara som om det alltid sker något när jag börjar finna lite lugn och ro, när jag börjar få in lite rutiner. Jag är väl bara så jävla rädd att jag kommer sitta här om 50 år och inse att jag bara slösat bort mitt liv, att jag inte gjort något utav det. Att jag inte lyckats, vafan än de nu må vara. - Skall man gå och lägga sig ?

Handlingsförlamad,
Bortskämd,
Slö.

Det är väl så jag skulle summera mig just nu. Jag sitter här och småfryser bara för att jag inte orkar gå och tända i pannan, hade någon annan varit hemma hade de gått och gjort det eller sagt till mig. Vafan säger det inte egentligen om mig som människa ? Plus att det enda jag gör i stort sätt är att spy galla på mig själv och sen vältra mig i självömkan, mmm marabou...