Här sitter man tryggt i sin lilla rikemanskommun och njuter av det medelklass liv man lever. Skyddad från omvärldens alla små otäckheter, det enda som bekymmrar än är små I-landsproblem som att internet kanske är går ner och man måste starta om modemet för att kunna komma online igen. Samtidigt som folk omkring än blir våldtagna, misshandlade, varit med om krig och så har man mage att sitta och klaga sig över sina föräldrar som har hållt ihop i alla dessa år, de har alltid velat oss barn väl och vi har aldrig direkt tagit någon skit, det har gjort ett bra jobb att ge oss mat och tak över huvudet. Vad ger man tillbaka, bara en jävla massa skit, man är vresig, gnäller och är bara allmänt förbannad på de för att de försöker förstå, för de försöker hjälpa en men man är för stolt, man är för envis, jag vägrar inse att man kan ta hjälp av andra, det är inte fel. Jag är en liten otacksam snorunge.
No comments:
Post a Comment