Asså när läkaren nere på vårdcentralen sa att han inte direkt tyckte om mina värden på de två EKGn jag hade tagit så kändes det väl så där roligt. Även om han var väldigt tydlig med att det antagligen inte var något, fortsättning följer...
...så visade jag samma symptom som akut hjärtinfarkt, ball att höra. Hur som det var väl inte mycker mer än att försöka bara ta det lugnt. Börjar man stressa upp sig så blir ofta bara saker och ting värre och särskilt nu när jag hade problem med andningen och att jag är asmatiker så skulle det kunna gå väldigt fort nedåt för min del. De ville ringa ambulansen för säkerhetsskull och det kändes som om det blev en jävla cirkus för något som slutligen visade sig inte vara något.
Ambulanspersonalen tog sina egna EKGn och skickade allt till sjukhuset, färden ut ur vårdcentralen blev lite besvärlig då dörren ut till gatan bråkade en del och vi blev stående kanske 5 minuter innan de lyckades få upp dörren. När vi väl var i ambulansen så förklarade han som satt bredvid mig att de skulle blåsa på ordentligt och sagt och gjort så kom blåljusen på och vi åkte i en jävla fart mot Sahlgrenska.
Det blev inte bättre av att han förklarade att det kommer vara en hel del folk som kommer svärma över mig när jag kommer in, han hade rätt, det var en jävla massa folk som introducerade sig, började med sina saker och sedan gick för att några nya personer skulle dyka upp i rummet och fråga mig saker och ta sina test. Försökte hela tiden hålla mig lugn även om en hel del tankar snurrade i mitt huvud och en hel del möjliga scenarior, som tur var hade jag redan börjat må bättre när ambulanspersonalen kom annars hade jag kanske inte varit lika lugn men men det gick ju bra i slutändan.
No comments:
Post a Comment