Rädslan...

Rädslan för att inte ta allt fullt ut, även rädslan att ifall man väl skulle löpa linan att man skulle gå över gränsen och bli ett as istället, oavsett vad det gäller. Rädslan för att misslyckas, rädslan för att bli övergiven, dumpad, krossad. Enklare att sitta kvar i skiten istället för inget händer, inga överraskningar sker. Även om jag inte vill att det skall vara så här så kommer jag nog antagligen fortsätta agera så här, jag menar jag är trots allt jag, varför skulle jag ändra på mig ? Bara de faktum att jag har denna inställning.

Vet inte vad jag är ute efter, vad jag tror skall komma. Jag menar det är knappast så att någon kommer och "räddar mig", nä i den här världen och i alla andra så är det bara du själv som kan göra något åt din situation. Känns bara så bortkastad tid, visst jag har försökt, saker har förbättrats men tyck alltid slå tillbaka och man verkar hamna på ruta ett igen. Orkar väl bara inte försöka.

Det smått ironiska är väl trots att jag ibland känner att allt är meningslöst osv. så fortsätter jag knata på, jag kan liksom inte förmå mig själv att genomgå några större förändringar, what so ever... det är aningen skrattretande antar jag.

- Fast Steen Og Stoffer är ännu värre...