Skall först påpekas att ifall jag nu trodde på Gud, vilket jag inte gör så hade detta varit dagen han valde att lägga en big poo poo på min vackra hjässa. Det har bara varit en lång och jobbig dag och jag förtjänar att vältra mig i självömkan. Först har jag sovit dåligt p.g.a. att jag haft on i nacken, för att jag valt att sova med någon som dessutom har en liten dotter (skyller inte på de, det är bara ett faktum att jag sover sämre när jag har folk omkring mig, tyvärr). Eftersom man inte direkt är hemma får man gå upp fasligt mycket tidigare än man tänkt för att man måste hinna till jobbet, började tio imorse. Man rullar ut på vägarna och bränner lite gummi för att ha lite tid för att kanske införskaffa lite lunch innan jobbet men kunde ju ta det på lunchen istället (trodde ju på det också). När man kommer till jobbet är det dunkelt, plötsligt svängar Magnus in trött och sjuk, han hade en skön överraskning till mig.
Sidi, vår kära arbetskamrat var fortfarande sjuk och Henrik, våran icke-så-längre-älskvärda-chef hade inte fixat någon som skulle hoppa in för honom, Sidi har varit sjuk sedan i måndags. Detta innebär att det bara var jag och Magnus under hela dagen, under sex timmar skall vi ha Byggmax under våra vingar (det är ett mirakel att det inte blev helt kaotiskt). Det funkar inte att bara vara två under en hel dag, man stod antingen i kassan eller var ute och mätte, det var typ full rulle hela tiden. Hade vi varit en till hade vi kunnat styra upp lunch, vi hade kunnat bemöta och hjälpa våra kunder lite mer och vi hade kanske kanske kanske men antagligen, sluppit stanna kvar. Inte ett särskilt långt pass men 6 timmar ståendes utan rast är lite smått påfrestande, särskilt när chefen tycker det är omständigt och onödigt att han åker till jobbet och jobbet 1 timme för att vi skall få lunch, det tar ju trots allt honom drygt en halvtimme bara ena vägen till jobbet. Fram tills nu har jag sett Henrik som en ganska skön och förstående chef men detta är fan bara bortom allt förstånd.
Asså jobba 6 timmar i sträck utan rast är väl inte så jävla jobbigt om man kan vara inställd på det och det inte går att lösa men det hade ju liksom gått att fixa om bara chefen kunde offrat 2-3 timmar av sin söndag för att vara lite snäll men det gick tydligen inte. Hur mycket har jag inte ställt upp för honom ? Visst inte jobbet särskilt länge men fan har alltid ställt upp och stannat kvar och jobbat extra om det behövts och om jag kunnat (vilket jag oftast kan). Blir fan bara så jävla trött på sånt, man hjälper till för att det underlättar framöver, för att slippa ta extra mycket skit nästa dag (men hey, jag jobbar inte då så det är inte mitt problem).
Det löste sig, jag och Maggan höll ställningarna och gjorde ett galant jobb sen blev det ungefär 45 min övertid för att sedan slänga in cykeln i bilen, åka hem till Angered, dumpa cykeln, åka till Lerum, käka på Ferarri (Lunchen / Middagen), dumpa bilen och åka hem sen igen. Jag försökte vålda in cykeln ett bra tag men till slut tröttnade jag efter många "små skador" på mig, fick till slut se mig besegrad och jag "surrade fast" luckan och färden bar hemåt. Jag skippade planerna på att åka till Lerum var allt för trött och för hungrig, äta på Grillen i Angered Centrum skulle det bli, det blev det inte heller. Det blev naturligtvis inte bättre av att man kom hem till en tom lägenhet där hotellet var igång för grannarna (vad det betyder vet jag inte men jag är trött och då behöver jag inte förklar mig inför någon framför allt inte inför mig själv). Huvudsaken är att jag bara blev ännu tröttare att komma hem till det som skall likna en lägenhet.
Är så glad att jag får något eget snart igen, inget fel på Nicklas eller Simon så, bara att de klarar av att leva i skiten, det gör inte jag.
Jag slutar aldrig förvånas över hur mycket av mina kompisar trots allt läser min blogg, det värmer bara att jag kan liksom aldrig greppa eller förstå varför. Jag kan väl dra logiska slutsatser till varför folk läser den men jag kan fortfarande inte erkänna det inför mig själv att jag skulle ha någon direkt betydels i folks liv och ännu mindre den skit jag spyr ut mig på internet. Om den nu betyder något tvivlar jag väl på men det kommer ändå inte fram. Asså jag ser det framför mig men jag kan inte ta på det och om jag inte kan ta på det så har jag svårt att erkänna det som något existerande.
Jag är en sådan hycklar... å ena sidan är jag fullt för fritt val och anser att jag borde får göra precis vad jag vill med min kropp å andra sidan förbjuder jag och ser ner på en kompis som rökte. Hur förbannad skulle inte jag bli om någon slog en ölflaska ur min hand och sa att jag inte får dricka mer. Samtidigt måste valet finnas att avstå och inte känna sig tvingad till att göra något heller.
Det handlade väl inte bara heller om den personen då så att det kanske går att ursäkta men ändå, det känns fortfarande fel och det tar emot. Tror fortfarande jag inte skall sträva efter att dricka på Arvika sen lär jag kanske dricka lite men skall inte ta med mig och bunkra upp när man väl är där känns bara jobbigt också. Jag vill lära mig festa utan alkohol, jag visar ju för mig själv att det går, det är svårt, hade inte kraven varit där kanske man bara kunnat ta sig en eller två öl för det är gott och för att vara social men det är svårt med vår dryckeskultur. Vi får se vad som händer, verkar som om det blir old camp trots allt (är glad).
Hade nästan glömt att jag skulle vältra mig i självömkan, vilket ändast kan innebära shoppa en massa godda.
No comments:
Post a Comment