Juligen...

Julafton, finns det någon dag som är värre ? Möjligtvis min födelsedag... tror ändå julen fan är värst och den blir bara fan värre och värre för var år som går. Alla dessa jävla måsten, julklappar, uppklädnad, julmat (som jag trots allt har varit ganska skonad från), Kalle Anka och all anna jävla tradition. Man skall sammlas, dela värme och kärlek. Jag fixar det inte bara... visste jag älskar min familj men jag fixar inte att sitta där och låtsas ha trevligt, äta mat och vara glad. Visst ibland så går det, ibland så mår man inte skit och det är trevligt, man orkar med, man håller masken men hur jävla legitimt känns det att säga att man inte orkar med det hela längre och hellre vill bara vara hemma, själv ?

Alternativt helt sonika säga ifrån och avböja julfirandet helt och hållet, det känns som om det skulle sätta djupa spår i ens relation till familjen. Allt verkar bara bli så mycket svårare för var år som går. Nya personer att fira jul med, nya relationer att förhålla sig till, nya roller att ta på sig. Det känns som om jag har nog problem med relationsproblem och känslouttryck till den kärnfamilj jag växt upp med men på senare år så har det tillkommit personer och jag vet inte riktigt hur jag skall hantera allt. Jag kände mig redan känslomässigt retarderad innan.

Julen i sig är väl ganska mycket skit samma, jag vill bara känna att jag kan träffa och umgås med folk utan att helt malplacerad. Allt detta för att jag har svårt för känslouttryck, inte vågar vara öppen och sårbar. Jag måste vara en av de få som jag känner som verkligen blir lättad och känner att det mer eller mindre ser det som en skänk från ovan att man blir sjuk på julafton och sover bort Kalle Anka och större delen av julfirandet och får sitta hemma i lugn och ro utan den årliga julklappsuttdelningen.