Många tycker jag är modig, tuff osv. för att jag klär mig utmanande och annorlunda ibland och inte bryr mig vad andra tycker men hur jävla sant är det egentligen ? Många verkar tro att jag är jätte självsäker när de först träffar mig och jag kan väl förstå varför men ändå fan jag är ofta ganska osäker och otrygg. Jag gömmer mig i mina kläder, döljer mina ögon bakom solglasögon (även om det är mörkt ute) och dränker allas kommentarer med min musik men jag är hela tiden oerhört medveten om blickar, kommetarer, sitter hela tiden och iaktar och lyssnar. Tror hela tiden allt är riktat mot mig särskilt om jag kan uppfatta det som att folk är ute efter att såra mig.
Det ironiska är väl att jag ofta även ofta sätter mig där jag kan få uppmärksamhet och få blickar mot mig och väcka lite uppståndelse, typ som om att jag ofta brukar ta på mig mina piercingar på bussen istället för att vänta tills jag kommer hem från jobbet. Jag känner mig naken, jag står inte ut, jag är inte fräck och jag är inte min fulla potential utan mina piercingar. Det mest störande med detta är väl att jag så kraftigt identifierar mig med och genom mina rosa solglasögon, det gör ju även mina nära kompisar eller asså jag får ofta kommentarer som, "Arvikafestivalen är inte den samma utan Lars och hans solglasögon" - Vilket kanske inte är jätte sunt med tanke på att jag känner en ganska stor avsaknad och problematisering med att de är sönder och att jag inte hittat mig ett nytt par.
Jag är extremt ytlig på en del plan men på vissa andra så skiter jag fullständigt i att jag har svarta händer, att jag luktar smuts och är svettig, det gör det bara nästan ännu bättre ifall man ser riktigt grovhuggen ut och luktar men att jag är jätte fint klädd i en svart och vit klänning. Jag hade älskat det, jag vill vara alla mina sidor på en och samma gång, för mångsidig är något jag verkligen är.
No comments:
Post a Comment