Vi tar lite nyårsfirandet före julen i år. Nyårsafton eller snarer dagen på Nyårsafton börjar med att jag vaknar upp på en soffa ute i Partille där jag senare skall befinna mig under kvällen men vill först ta mig hem och göra mig i ordning innan jag påbörjar det nya året.
Tar mig från Maria och finner till min glädje att 74:an som går hem till mig kommer om mindre än en kvart, den går liksom bara två gånger i timmen så jag tycks ofta tajma allt ganska bra eller åtminstone känns det så när det flyter på (konstigt va). När jag väl kommer hem är jag asseg och känner verkligen inte alls för att fira nyår men har trots allt lovat och kände ändå för att träffa folket som man inte sett på ett tag. Just då kände jag bara för att vara hemma och titta på en film men det vände när jag började försöka ta reda på vilka kläder jag skulle ha (det tog mig drygt en timme). Kände mig sjukt velig efter att bökat runt i en timme och inte kunnat bestämma mig för vad för jacka eller kängor man skulle ha på sig. Det gav sig till slut och blev en ganska Military Fashion över det hela vilket är nice.
När jag väl anser mig vara klar och inte känner att jag klarar av att vara hemma mer då jag är så jävla rastlös tar jag mitt pick och pack och går och hoppar på vagnen för att åka hem till Erik ute Sävenäs typ. Det grymma var att jag tajmade vagnarna så jävla bra att det inte finns kom typ dit på kanske 20 minuter om ens de (kändes så i alla fall), hos Erik var Jocke, Nicklas, Victor & Renate. Satt där en ganska kort stund för att sedan dra iväg till Partille och destination Christians lägenhet.
(En liten instickare bara, allt jag gör känns bara så jävla halvfärdigt hela tiden. Skriver en massa inlägg som jag sedan knappt följer upp. Problemet är att jag alltid hugger tag i dem vid värsta tidpunkter tänkbara för att sedan bli tvungen att gå och lägga mig för att orka med dagen efter och sen så går man och lägger sig direkt när man kommer hem för att man är för trött och sover bort den dagen.)
Det är tyvärr ofta med blandade känslor jag träffar lerumsfolket, detta gäller alltså mer i grupp. Ofta jag känner mig osäker och att jag liksom sätter mig in ett visst fack för att försöka "passa in" så mycket som möjligt i den föreställning jag har om deras heternormativa, inskränkta, fördomsfulla och manliga grupp. Jag är ibland lite rädd att uttrycka mig och visa mig mer sårbar än vanligt när jag är just med dem, rädd för att bli utpekad, hånad och mobbad. Jag skäms så fruktansvärt mycket för att ens tänka detta då särskilt Victor många gånger uttryckligen sagt och visat vad han känner och tycker och är en sann vän.
Visst även om jag visat mig i klänning, varit sminkad och så i deras närhet så har jag fortfarande svårt att släppa min garde och jag vet inte... det tog bara stopp just nu, fan. Tappade tråden lite. Fan även om jag ofta har kul en stund med detta gäng när de dricker så känns det ofta som om att det i slutändan allt går över styr vilket är ganska tråkigt. Dels för att jag är en person som hela tiden skall vara så ansvarsfull av mig och hela tiden hålla koll på allt och alla men mycket också för att det är inte alltid är så skoj alla gånger att se folk supa ner sig och verkligen förstöra för sig själva på olika plan.
Jag finner inte ens ord för hur mycket jag skäms för att jag har typ underskattat din vänskap. Det gör ont i hjärtat. Att jag har varit så fördomsfull och rädd, jag visste inte hur ni skulle ta det när jag kom ut som bi. Jag var beredd på det värsta. Jag var ganska säker på att tappa halva min vänskapskrets (om inte mer) vilket jag dock inte gjorde. Det ironiska är att jag kategoriserade er och sätter in er i fack, jag som "skall vara" de öppna. Jag blir rädd och vågar inte prata känslor bland och med er för att jag placerar in er i ett extremt heteronormativt fack och har sett er som grabbgänget och låst mig där. Inte vågat säga allt som kan uppfattas som udda och utanför, är rädd för att folk skall vända sig och att man blir ett mobboffer igen.
Här försöker jag få er att acceptera och förstå mig när det kanske egentligen borde vara tvärtom. Det är galet vilka vanföreställningar jag har ibland. Jag mår typ illa hur jävla fördomsfull jag är ibland. Att jag under alla dessa år har underskattat och inte kanske värdesatt den relation till några av mina kompisar jag har är bara skrämmande. Asså jag har haft på mig skygglappar och inte sett något mer på ett emotionellt plan. Har alltid trott och förutsatt att det inte riktigt har varit läge att prata direkt känslor, jag menar hur grabbigt är det ? Jag önskar bara att jag vågat visa och ge mer kärlek än vad jag gjort.
Det tar emot, det gör det för jag skäms för att ens kalla mig en vän till er. Just för hur jag har komprimerat allt. Lite som jag nog inte riktigt klarar att ta upp, jag vågar fan inte. Inte för att jag är rädd för att vad ni kommer tycka utan för att vad jag kommer att tycka om mig som människa. Just känner jag inte mig mycket värd, jag känner mig som en riktigt skitkorv.
Just nu ångrar jag lite att jag bytte tiden med tiden med Peter imorgon för att jag skall upp om ett par timmar bara men hade jag inte bytt tiden hade jag antagligen suttit uppe längre än vad jag kommer att göra nu och nu kommer jag dessutom ha lite mer tid att fixa lite saker.
Kommer förhoppningsvis träffa Caroline imorgon, kommer bli spännande och skoj.
No comments:
Post a Comment