Utflippad...

Satt man i stan igen då,
Efter en smått sömnlös morgon och en förkrossande insikt hos kuratorn.

Jobbsök,
Lägenhetskrav,
Hemflykt,
Stressen är stor,
Frågan är bara ifall jag är större.

En planerad arbetsstruktur,
En planerad säkran av finans,
Det uteblev,
Orken och viljan la ner det projektet.

Det blev istället flykt från hemorten,
Flykt från en potential krigszon,
Flykt från allt jag inte orkar ta i tu med.

Jag sätter mig i rampljuset men det blir för mycket,
All energi fokuseras på mig,
Jag orkar inte med det,
Jag drar mig tillbaka till skuggan men det är för kallt,
Det är för ensamt,
Jag försöker sätta mig i en gråzon,
Funkar det verkligen ?
Det känns som om det är allt eller inget som gäller,
Orkar jag verkligen falla en gång till ?

Problemet är nog att jag kommer vara så rädd för att lyckas,
Så nervös,
Så jävla på edge att jag kommer stressa upp mig till den grad att jag kör mig i botten,
Trots denna vetskap gör jag inget.

Insanity Lars,
Jag bara flippar och går och köper mig 1½ L vatten, en banan och ett äpple,
Jag är nyttig. När jag går genom Nordstan så tänker jag för mig själv att vill någon kotte prata med mig skall jag inte bara avfärda det. Någon ville stanna mig, jag stannar och lyssnar på ett fruktansvärt intalat och intensivt tjafs om gatubarn och hur man kan hjälpa de. Hon kunde tagit sin tid, pratat med lite mer själ och inte försökt sälja en jävla skuld på mig. Jag lyssnar vidare på allt hon har att säga medan jag knaprar på min banan och tittar på de bilder hon hastigt pekar på och slänger fram. Jag försöker vara vänlig och ge henne lite ögonkontakt men det gick bara inte. Hon var för galen och munnen gick i ett, sagan slutade med att jag skrev upp mig på 100 kr / månaden. Inte för att jag blev pressad, inte för att jag direkt bryr mig och knappast för att hon ”sålde” det till mig. Jag gjorde det för jag kan, för att jag var lite speciell idag och för att testa lite nytt.