Diskade Igår...

Tror jag precis insåg varför jag delvis har så svårt att acceptera hjälp att jag in i idioti försöker med något för att visa att jag kan själv. Jag är stor nog, jag behöver ingen hjälp för att jag är inte längre liten och kan numera stå på två egna ben.

Jag når till kakbruken, jag behöver ingen stol för att nå, det räcker bara med att jag hoppar upp tillräckligt högt för att jag skall kunna ta mig upp på kylskåpshandtaget med högerfoten samtidigt som jag använder kökslampan som lian för att svinga mig över köket.

Med vänsterfotens tår grabbar jag tag i skurborsten som jag sedan lätt och smidigt daskar till far i huvudet med så han flyger in i skåpet som i sin tur öppnas och en rad saker rammlar ut och framför mig ser jag kakburken samtidigt som jag gör en utmärkt pikerad sartomortal, landar den perfekt, sträcker ut mina händer i navelhöjd för att fummla mig fram till kakburken som fortfarande står i skåpet.

Det är lite så det känns att jag går tillväga istället för att be någon ta fram den alternativt visa vart den står.

Kan man utan hjälp göra saker är man, uppvuxen, stor, stark. Man är inte svag, för man kan allt, inget att hacka på, inget att gör narr av, inget att mobbas för. Det verkar som om mycket om inte nästan allt leder tillbaka till att inte visa sig svag, inte låta garden vara nere. Har verkligen mobbingen och mina tidigare förhållanden satt sådana djupa spår ? Skulle inte allt vara uträtt ? Allt var väl överspelat, det var ju länge sedan, har jag inte gått vidare och vuxit upp ? Om inte, hur försonas jag, hur går jag vidare, hur skall jag "bli av" med det ? Jag rycker mest på axlarna åt det som hänt, skall dock poängtera att detta är nu, inte då, inte igår, inte imorgon, eller senare i livet, det är nu, bara i detta nuet som jag verkligen känner så (nu är det en ny dag, nu mår jag illa dock av en helt annan anledning).