Lite Sentimental...

Jag läser en hel del nyheter under dygnet och mycket är bara små notiser, något man inte tänker över och det mesta bara blir läst och försvinner lika fort, vissa saker gör en glad, andra blir man förbannad över, det är sällan dock jag stannar upp och tänker, känner in och delar med mig för att jag blir "sentimental" och känslosam på andra sätt än upprörd och glad som sagt men detta fick mig att "stanna upp och ta in"

En tweet kan inte dö (men min mormor kan)

När människor går över till ny teknik finns det ännu ett område som kan bli tomt. Jack Werner funderar över döden och internet.

”Så här kommer jag alltid att minnas honom”, twittrar en person och bifogar två bilder. Den ena föreställer en SMS-konversation mellan två personer, där den första uppenbarligen känt sig skyldig den andre en gentjänst och därför lagat hennes dotters lilla cykel. Den andre är så tacksam att hon gråter, säger hon, och bild nummer två föreställer hur en liten flicka – kanske fem år – överlycklig packar upp och åker omkring på en gul sparkcykel.

Personen de twittrar om, låt oss kalla honom Johan, är död. Det har hans syster sagt. Hon har startat ett konto på Twitter för att upplysa alla han diskuterade, umgicks och levde med, om att han gått bort. Jag vet inte exakt hur gammal Johan var, men han verkade ung. Han verkade deprimerad. Döden kom inte naturligt. ”Fattar inte att min bror inte finns längre”, twittrar systern under ett avbrott i hennes tunga arbete att hitta och informera Johans vänner om hans frånfälle.

Jag sitter och tittar på Johans senaste tweets. ”Jag tror bestämt att det är dags för en twitterpaus”, fastslog han den 28 september. ”Troligtvis återvänder jag inte, men time will tell.” Det sista han skrev var på spanska, och eftersom jag inte förstår spanska får Google översätta det åt mig. ”Drömmen kommer tillbaka till oss. Gå med Gud.”

Jag har haft tur. Få av mina närstående har dött, och ingen har dött ung. Men när min mormor, som jag stod nära, gick bort i cancer sensommaren 2003 var det ett hårt slag. Jag älskade hennes skorrande röst, att hon kunde börja gråta av naturfilmer där vargar jagades och de intrikata och andlöst vackra saker hon kunde göra av garn och virknålar. I mitt barndomshem hänger ett älghuvud på väggen. Men det har aldrig levt, frånsett det liv som skapades i min mormors händer. Hon virkade ett älghuvud, och tack vare det har jag haft något att imponera på nya vänner med varje gång de hälsat på.

När jag skriver detta slår det mig att jag kan hennes telefonnummer utantill än i dag. Jag kan inte min flickväns nummer, det behövs inte i en tid där min telefon tar vid där min hjärna slutar. Men min mormors sitter kvar. Via hitta.se upplyses jag om att det i dag tillhör en kvinna i Djursholm.

Dagarna efter mormors död satte jag mig och ringde till henne. Signalerna gick fram och jag visste att ingen hörde dem. Ett tuut, två, tre… Efter fem tuut gick telefonsvararen igång. Och just där, just då, skapades en lucka i tiden. Min mormors röst skorrade igång. ”Hej, du har kommit till Carina”, sa hon, och berättade att hon inte kunde ta samtalet just nu. Just då kunde hon inte ta det. Så enkelt blev det genom telefonsvararen. Trots att jag visste att hon inte fysiskt kunde hålla sitt löfte att ringa tillbaks om jag lämnade ett meddelande så gjorde jag det. Men jag var tyst. För vad kan man säga när man pratar med ett minne?

Johans senaste tweets ligger kvar. Jag kan svara på dem om jag vill. Men linjen är bruten: den enastående informationskanal som internet är tar slut i det ögonblick hjärtat ger upp. Medier kan bevara intryck av oss som människor – bilder, inspelningar, texter och filmer, manifesterade i kod, uttryckta i intryck. Och de ger ett falskt men oändligt tryggt löfte om att något ändå finns kvar. Med döden försvinner livet men mitt minne lagras inte på internet. Däremot kan det på given signal triggas, växa och leva upp. Som doften av höst, och associationerna som i samma sekund slår till med full kraft.

Associationerna har fel. Johan och min mormor är borta och de kommer inte tillbaka. Men en telefonsvarare, inspelad en solig dag för länge sedan, och en tweet där det hintas om en eventuell comeback, kan tyda på motsatsen. Och även om det inte är en tröst så är det en påminnelse om allt vackert som fanns och faktiskt aldrig försvinner.

Nyheter24.se, http://nyheter24.se/nyheter/kolumner/728335-en-tweet-kan-inte-do

Jag är inte direkt den person som särskilt ofta har så jätte lätt att få känsloutlopp eller ens känner in sådana här saker så jag tar det till mig och låter det vara. Sedan va ni tycker, tänker eller känner skiter jag ganska mycket i.