Årsdagen...

Söndag, 17:00 På Nesoddbåten Påväg In Till Oslo.

Jag är på besök hos Silje och Fredrik dels för att jag inte sett dem på ett tag samt att jag vill vara "hemma" på årsdagen. Jag vill visa min vördnad inför de som skett. Trots att jag inte direkt känner någon som omkom eller bli direkt berörd av detta som skett är det något som ändå drabbat mina landsmän och något som satt sina spår.

18:30

Jag är i en stad som jag ser en självklarhet att vara i då och då, en stad som känns oerhört bekant men samtidigt en stad som jag aldrig riktigt "varit i". Det är en stad som blir en anhalt i min resa till eller från Nesodden men ofta inte så mycket mer än så. Mycket verkar flyta på som vanligt och det är mest en söndag som alla andra känns det som.

De flesta affärer är stängda och hade det varit en vardag är det möjligt att många av dem stängt tidigare eller inte varit öppna alls pga vad det är för dag. En stad som brukar krylla av sommarturister är lite nedtonad. Vädret har gått från en himmel full med tunna vita moln och en sol som försökt tränga sig igenom till där allt är grått, mulet och regnet faller mot marken.

Jag hittade ett fik precis bredvid Regjeringskvartalet och tänkte att där skulle bli perfekt att sätta sig, samla sina tankar och känslor som ändå "finns där". Jag kom först till den västra sidan, eller hur man skall uttrycka sig, tittade en stund på de rosor som låg upplagda lite varstans. Tog bilden som ni kan se till vänster och gick vidare.

När jag går längs med de byggnader som har fått en avspärrning kring sig så ser jag någon med värsta kamerautrustningen som står och fotar något "tillsynes" en helt oväsentlig del av byggnaden men så såg jag vad hon riktat in sig på och jag valde då att göra det samma. En ingravering i fasaden där det står: Ja, Vi Elsker Dette Landet

Början och namnet på Norges nationalsång. Jag forsatte sedan runt byggnaderna och såg en mindre grupp människor som stod samlat kring de ca 3 meter höga staket som är uppställt kring byggnaderna och de stod b.la. och tittade in genom större hål, som gjorts för att låta folk se in utan att behöva klättra över staketet. Jag valde att inte ta några bilder för jag kände att det hade känts respektlöst från min sida, sedan att andra gjorde det skiter jag i.

Jag gick sedan runt ett hörn igen och står nu på den östra sidan, här fanns en inpasseringsgrind där man verkligen kunde få sig en inblick hur det såg ut där inne. Mycket är ju fixat sedan bomben small för ett år sedan men dock provisoriskt (då om jag fattat det rätt är det inte riktigt beslutat om vad man skall göra med byggnaderna) med en hel fasad klätt i vitt byggnadsskydd kring byggställningarna och igenbommade fönster med skivor av OSB. Det var inte det som verkligen kändes påtagligt utan det var den oerhört grovt cementerade vägg som var på min vänstra sida, det kändes som om det bara gjorts ett snabbt jobb för att förstärka byggnaden och dess vägg men inte mycket mer än så. Det satt en hel del ventiler på väggen och allt luktade bara blöt betong.

Vardagen för de flesta verkar "flyta på som vanligt" vilket ändå är positivt och många som man mötte hade en röd eller vit ros i handen, en hel del av de som bar flertalet rosor. Det känns som en "värdig dag" eller hur man skall uttrycka sig. Man måste inse att inte bara att denna dag är kopplad till tragedi, även om de som hänt är oerhört hemskt så finns det många som kanske firar sig födelsedag, bröllopsdag eller något annat händelse som betyder mycket för dem.