Satt och tittade på film med pappa ikväll, väldigt sällan jag spenderar kvalitéts tid med mina föräldrar. Kändes lite udda, främmande och läskigt. De senaste 6-7 åren har ju varit ganska (konstpaus för att gråta på första gången på jag vet inte hur länge.) tryckt, allt på grund av mig och för att jag mått dåligt och vägrat släppa in dem i mitt liv. Det enda jag ville och vill göra just nu är att gå upp till pappa, krama om honom, säga jag älskar honom och förklarar hur mycket han och mamma betyder men jag vågar inte. Jag känner mig dålig för att ständigt tryckt bort dem, alltid tyckt att de tjatat när de ringt och frågat hur det var med mig. Jag känner mig bara jävligt otacksam... hoppas (lite paus igen) att de inte ser mig som den snorunge som jag känner mig just nu. Jag vet Fortfarande inte om mina föräldrar läser min blogg eller inte.
Detta är något jag försökt sätta ord på ändå sedan jag började gå hos en kurator. Min relation till mina föräldrar men aldrig haft kraft, insikt eller ord att framföra de tankar jag haft eller här förens nu. Det har alltid bara mest varit "tryckt", "svår", inte mycket mer än så. Jag önskar jag kunde vara mer uttrycksfull, känslomässig och kärleksfull gentemot min familj än var jag är, det är bara att jag har svårt för det.
Published with Blogger-droid v1.5.8
No comments:
Post a Comment