Asså föregående inlägg visar verkligen är jobbigt så här i efterhand, jag finner det jobbigt...
Det är jobbigt just för att det bara visar hur jävla egen jag är på ett udda sätt. Även om det kanske är bra att jag finner ro och så i och med att jag sitter och räknar fram sånt här så känns det oerhört naket. Självklar så blir det ännu jobbigare för att det är som känns svårt att visa, det gör att man står ut. Inte för att jag inte står ut annars men ah...
Det kändes illa nog förut, när jag satte och pratade med en kompis om mina sexuella preferenser.
Det är nog bra ändå, att öppna upp sig, att förstå saker kring sig själv.
Något annat som är konstigt är att man bara känner ibland att man bara vill vara normal... skulle jag någonsin bli det så se då fan till att skjuta mig om jag inte redan har tagit tag i den biten själv. Precis efter att jag skrev klart den meningen så kändes allt väldigt mycket bättre. Att få skratta åt sig själv, det är det enda riktiga vapen jag har i kampen mot all skit jag dras med. Kan jag hitta någon vinkel, något som kan få mig att skratta åt det hela så brukar det bli bättre. Det är ju trots allt en av de få känslor som jag näst intill obehindrat låter flöda fritt.
No comments:
Post a Comment