Blev en fortsättning på konversationen idag och det känns som om att jag delvis kunnat ta mig framåt, att jag kunnat släppa lite på det hela, det känns inte lika tungt och måste säga att för första gången på länge så känns det som om man har kommit lite framåt gällande all den här skiten. Jag vill tro för att jag måste, jag vill tro för kunna gå vidare, jag vill tro för att inte allt skall ha känts förgäves, jag vill tro för att om jag inte gör det så är jag fan mer lättlurad, lättmanipulerad och bara en sådan hopplös individ som köper allt och inte lär sig något av man har upplevt.
De flesta i min omgivning som känner till vad som hänt tycker nog att jag är för snäll, gör för mycket för andra och inte tänker tillräckligt på mig själv och de kanske har rätt i mycket av det men vafan skulle jag vara om jag inte gjort allt jag gjort ? Nu snackar jag bara inte om hela biten med Madde utan alla personer jag hjälpt och stjälpt genom åren. För även om jag ofta agerat ut ur endast goda intentioner så har inte det alltid gynnat mig eller den person jag hjälpt mest för att jag inte tänkt på mig själv, för att jag inte satt gränser (för jag knappt haft några).
Redan från första början när Madde började prata med mig på helgon för lite drygt 3 år sedan så var jag osäker på om det var en sådan bra idé att lära känna denna människa. Kanske för att jag var fördomsfull, kanske för att jag rent instiktivt kände på mig att detta kunde sluta illa eller för att jag är paranoid. Antagligen lite av alla tre saker, i slutändan hade jag väl rätt på något plan, "det slutade illa" eller relationen tog slut på ett ganska dåligt sätt men förhoppningsvis kanske vi kan gå helt och hållet skilda vägar utan ont blod från min sida. För jag vill inte vara arg och bitter över hur det hela slutade, jag mår inte bra över att gå och älta skiten som jag fortfarande gör, jag vill bara komma ihåg det som var bra, sakerna som jag tog lärdom från, alla roliga, alla mysiga, alla sjuka, alla känslomässiga, bara alla stunder som jag känner att jag får något ut av. Sånt som gör och gjorde mig glad, sånna stunder som bara var helt urflippade för att vi var två jävla mongon.
Visst kan jag även komma ihåg, bråken, stunder som bara var jobbiga och kändes helt hopplösa och man funderade på varför man umgicks men vad får man ut av det ? Om det inte har något som jag kan ta till vara, något som gjort att jag lärde känna mig själv, något som fick mig att skapa, att hitta, att se, att inse att jag ens hade någon gräns, att förstå mig själv, att förstå någon annan, något som gav något trots all skit så får det vara.
Är ganska säker på att Madde kommer läsa även detta inlägg och visst skriver jag mest för mig själv, för att sätta ord på känslor, för att få uttrycka mig själv, för att kunna ta mig framåt men det är också för din skull. För att du skall veta att jag bara vill ta mig framåt. Folk kanske inte förstår varför, varför ödsla tid och energi på allt det här och det är för att hon har betytt och betyder fortfarande mycket för mig och jag har tagit mig framåt och växt tack vare vår relation.
Visst vi kommer antaligen aldrig sitta ner och ta en fika ihop, hänga eller umgås, eller ens säga hej till varandra om vi råkar ses på stan för att jag kan, vill och framför allt vågar inte för att mitt tillit till henne är inte längre, inte på den nivån. Jag fick bara säga till mig själv att det aldrig mer skulle funka för jag vet hur jag är och jag kände bara att den garden fick jag aldrig mer släppa. Men detta betyder inte heller att jag måste gå runt och hata människan, det mår ingen bra av, allra minst jag.
Jag grät igår för första gången på väldigt länge och jag var glad, glad för att jag fortfarande har den sidan av mitt känsloregister för ibland så känns det som om det bara är svart och oåtkomligt, glad för att jag fick lättat på trycket lite på en del plan. Även om det forfarande är tungt, som en slags bakfylla, inte på något dåligt sätt bara mycket känslomässigt efterspel så är jag liksom glad. Inte glad som i lycklig och drar på smilbanden utan mer som i den där filmen eller tv-serien där någon konstaterar att de är glad att de återförenats, pratar igen eller vad det nu är, även om de är förvånade, mer den engelska betydelsen av det. Det känns skönt... en lättnad.
Hon lämnade sitt telefonnummer och jag sa att jag inte skulle ringa igår men att jag antagligen gör det senare, vilket känns troligt, men troligtvis inte inom en snar framtid ändå. Har fått sagt det mesta, fått pratat av mig en del, om jag skulle ringa skulle det antagligen vara för att få höra mer hennes syn på det hela och kanske någon förklaring om vad som skett om hon känner för att prata om det men framförallt för att göra ett avslut, stänga boken och gå vidare.
No comments:
Post a Comment