Lyckat...

Nä men jag skall nog försöka ut och gå lite få lite luft och komma ifrån lite, trots att jag skakar allt mer och mer och rycker till när jag blickar ut så tar jag mig mot dörren med bestämda steg. Kommer en bit ut i korridoren och tänker att, det kanske är så att jag vill ut och springa istället; inte en så klipsk idé då jag inte har någon som helst kondis och älskar att springa ute i skogen, jag har astma som inte alls gillar värmen, jag är antingen eller och ger allt i princip, jag mår dåligt. Det slutade med att jag höll på att svimma efter att jag blivit tvungen till att stanna och hämta luft efter kanske en kvarts intensivt springande.

Allt för att försöka komma tillbaka, för att må lite bättre men jag har ju lite svårt att hålla tillbaka och ta det lugnt, allt skall ske nu, inte sen. En rädsla för att jag helt och hållet skall skita mig så jävla hårt i näven att jag blir tvungen att sjukskriva mig står och flåsar mig i nacken, det skulle ju bara kännas som ett totalt misslyckande och som att jag inte lärt mig något som helst på de 3 år som gått.

Jag måste sköta mig på hemmaplan för att även kunna fungera på jobbet, jag vill ju verkligen inte sumpa allt jag lyckats bygga upp, särskilt inte nu när jag precis blivit försteman. Skulle ju verkligen kännas riktigt pissigt, även om det inte har något som helst med mitt mående att göra så känns det som om jag äventyrar hela den biten men det är ju bara mest min paranoia som pratar.

Fortfarande inte ringt vuxenpsyk, skulle gjort det i fredags men nä, skulle gjort det igår men nä, skulle gjort det idag men nä, måste göra det imorgon. Sista gången jag träffar min psykolog som jag gått hos i några månader och skall skeppas över till vuxenpsyk så allt känns ju bara extremt rörigt med tanke på att det verkligen fungerat bra och med tanke på att jag gick hos en kurator där 2 gånger för 3 år sedan och då funkade det inte alls. Allt känns bara så jävla ovisst...