Att rationellt må dåligt är en underlig känsla. Att ha panikångest i huvudet men rent fysiskt vara lugn som en filbunke. När den inre dialogen med dig själv även är lugn, fullständigt rationell och att hela bakhuvudet vill skrika. För när jag har en inre dialog eller när jag sitter och skriver så pratar jag i mitt huvud. Det känns som om den rösten befinner sig framme vid ansiktet. Ofta kopplat till munnen och när jag skriver något, fokuseras ögonen med. Det som ibland skriker, det som vill slå på högtalarna till max och blåsa ut skiten är mer i bakgrunden till denna röst. Under denna stund är det inget mer än en panikslagen mans skrik som vill fram, inga ord, inga tankar kring känslor bara rått och naket skrik.
Ibland är det 1000 tankar och känslouttryck som vill fram. Alla negativa saker som jag kan få för mig gå fel kring antagligen en situation. Skulle någon fråga mig vad jag tänkar på i den stunden så kommer jag inte kunna börja svara. Skulle jag en plocka ned en enda tanka från trädet och lyckas isolera den så kommer 1000 nya möjligheter dyka upp kring denna tanke jag precis tänkt yttra.
Blev jag lugnare nu ? Jag vet inte, tvivlar på det. Försökte läsa bok förut men kunde inte riktigt koncentrera mig och jag kände mig för speedad och jag-vill-förstöra-mig-fysiskt för att kunna stänga ner. Just som jag skriver detta slås jag av tankar och associationer och de tar mig vidare likt surfandes på wikipedia. Jag slutar med den antagliga absurda tanken att jag kan ha någon form av adhd. Just för att mitt huvud många gånger aldrig slutar med att spela upp scenarier, ställa frågor osv. osv.
Från det ena till det andra så får jag ibland för mig att möjligheten fanns att jag skulle kunna leva i någon slags Truman Show. Fast vem fan vill se mig sitta och runka till en massa sleten porr dagarna i ända ? Finns säkert, eller alltid en skara människor som skulle tycka om det men i det stora hela så nä. Samma sak gäller, vem fan skulle vilja ha mig ur vägen ? Men även hur osannolikt de må vara så titt som tätt så slår tanken mig, vad gör jag om någon skulle försöka ta livet av mig ? Eller, blir jag förföljd nu ? Vet att detta är allt bara min paranoia som talar men dyker tanken upp så behandlas den och får ett litet utrymme i mitt liv.
Även om jag vill väl, händer det att jag sårar folk, hur rädd jag är för att göra det ibland. Tror ju att jag får folk att vilja ta livet av sig efter att jag har sagt mitt. Alltså jag är rädd för att såra eller på något sätt driva någon över kanten på grund av mina handlingar. Igen, paranoia. Dock mycket svårare att bortse från. Även om jag ofta kan identifiera det så är det svårt att hålla det ur känsloregistret.
No comments:
Post a Comment