Sen när vi väl skall dra dit så lurar jag mig själv bort till Münchenbryggeriet och möter upp Arlene och hennes kompis så man blir ännu mer försenad men men tillslut så hittar vi rätt och drar in på området för se på allt spektakel. Möter även upp min älsklings flata Jessica som även var nere för Priden och det var nice att träffa henne. Synd bara att det blev så korta möten men det kommer finnas mer tillfällen att ses.Det var riktigt grymt att se Dr. Alban men det som verkligen gjorde det ultimat var att se och höra Haddaway köra världens bästa låt nämligen What Is Love. Riktigt fett att få se en duett mellan Dr. Alban och Haddaway när de körde Dr. Albans låt Sing Hallelujah, kunde det bli mycket bättre ? It could and it did !
* She's Pitty...Vi insåg att de hoppade bungyjump inne på området och vi satt och dividerade huruvida vi skulle våga hoppa eller inte och efter en liten stund så sa jag att jag skulle hoppa och Madde lovade att betala hälften ifall jag gjorde det. När vi väl var framme vid kassan så frågar de ifall vi inte skall hoppa tillsammans, vi blir lite ställda och ber om att få tänka om lite. Det är bestämt, vi gör det ! Nu var det bara för mig att ta ut lite mer pengar för vi har inte tillräckligt för de 1500 kr som behövs men självklart skall uttagsautomaten sacka ihop 3 personer före mig och allt bara skiter sig.
...kanske ändå inte ? Madde inser att hon har en jävla massa 20:or och 50-lappar och det ända vi behöver är ynka 300 kr, vi räknar på det, jag slänger fram alla mina mynt och självklart är vi 54 kronor kort. Under tiden har jag skickat ett mess till Tove som också är någonstans inne på området och hoppas på att hon kanske kan låna oss tills vi har fått hoppas men inget svar, nu hänger det på personalen... de måste vara tillräckligt snälla att låta oss endast betala 1446 kr för hoppet. Vi förklarar läget, hon ber oss ge henne pengarna och börjar räkna, talar lite snabbt med sin kollega och bestämmer sig för att vi får sneaka oss. Då var det dags, väntan, väntan på att bli ihop snodda med varandra, hissas upp i en lyftkran och sen låta sig störta 90 meter ! ner mot marken, hur enkelt som helst !
Det är bara ett litet problem, både jag och Madde är höjdrädda. Svara för mig själv så har jag svårt att ens gå nära kanter när det handlar om 3-4 meter upp och stå på en liten plattform 90 meter upp och det enda som man kan göra för att ta sig säkert ner att slänga sig ut i det fria och hoppas på att två gigantiska gummisnoddar skall hålla oss tillräckligt långt ifrån marken.
När vi kommit upp en liten bit frågade Madde om vi inte skulle stanna snart, vi hade då ännu inte tagit oss ens halvvägs upp. Väl uppe på en höjd av 90 meter så förklarar instruktören att när han räknar ned från 3 och kommit till 0 är det dags för oss att slänga oss ut för att det skall bli ett bra hopp, hela tiden så snurrar vi sakta runt och blickar ut över Stockholm stad som man såg hyffsat bra trots det gråa och mulna vädret trots den fina utsikten så har man nästan all fokus på att hålla ett krampaktigt tag kring stålbalken som bildar en del av plattformen allt för att inte riskera att ramla ut. Dock ställer jag mig själv frågan, hur fan skall jag göra ett lyckat hopp med min arm vriden runt stolpen ? Släpper jag skiten finns det inget som håller mig från att falla 90 meter rätt ner, förutom min egna balans, som tur är har jag inte direkt druckit då jag är förkyld. Detta visar sig dock att vara ett litet bökigt problem på vägen ner då allt snor tjockar upp sig i näsa och huvud.
...3, 2, 1
Nu var det gjort, man har slängt sig ut och tillsammans med Madde störtar jag ner, skrikandes...
Det är jävligt svårt att beskriva känslan av att falla i princip fritt fall 90 meter (europas högsta bungyjump). Det som går att beskriva är det oerhörda tryck som bildas i ens ansikte då det känns som allt blod i ens kropp försöker komma ut genom ögonen.
No comments:
Post a Comment