Tuesday, June 23, 2009

Socialt Missanpassad (2)...

Satt och läste igenom min svarta bok men hittade inget just nu som jag kan klottra ner eller orkar scanna in just nu. Måste säga att den klart starkaste känslan just nu är nog att det var skönt att få prata ut och förklara sig, jag har så svårt för att prata känslor och öppna upp mig för folk (skall försöka återkomma till detta) och just därför var det oerhört skönt att äntligen få pratat med Madde om en del saker som jag gått och tryckt och tänkt på under en längre tid. Just att det berörde henne gjorde det extra svårt men att ha någon som stöttar och låter mig ta den tiden jag behöver för att få fram ord bland allt hulkande är väldigt betryggande.

Asså jag har svårt för att öppna upp mig och prata känslor beror på en hel rad saker och det är dels det att det är mest bara på senare år som jag verkligen vågat göra det och nu kanske under halvåret, året som jag verkligen vågat säga vad jag egentligen tycker och tänker. Annars har jag mest bara hållt med den andra personen om jag har känt mig för extrem eller radikal, rädslan för att såra någon eller utelämna sig helt och hållet har varit alldeles för stor. Måste varna för att detta kan bli extremt osammanhängande och rörigt men ni som läser detta får ta den smällen. Jag har även en känsla att jag har ganska svårt för att vara spontan och jag behöver tid att samla tankar och ord för att uttrycka mycket av mina känslor och tycken men tyvärr brukar det gå för långt och jag börjar fundera i paranoida banor, ytterligheter och går in i extrema situationer som antagligen aldrig kommer att inträffa.

För att ge en liten bild av hur jag tänker och hur jag kan fungera ibland så skall jag ge ert ett litet scenario som kanske alla kan sätta sig in i men för mig känns det oerhört jobbigt och jävligt socialt missanpassat av mig.

Jag träffar en person jag tidigare träffat på fest och har kanske gemensamma vänner och låt oss säga att vi träffas hemma hos någon av dessa gemensamma vänner vi råkar ha, jag kan då bli lite osäker av mig huruvida okej det är att krama om denna person när vi ses eller inte. Säg att vi har setts 3-4 gånger innan då kanske det inte riktigt uppstått en direkt hälsningsritual utan man har bara sett varandra och hejat lite snabbt och sen övergått till konversation. För att återgå till mina tankebanor, jag är helt enkelt rädd för att gå över en gräns här och få personen ifråga att känna sig illa berörd. Jag har som sagt haft och gått igenom dessa tankebanor och det kanske inte är lika illa nu men lite på en sån här nivå ligger det på. Asså det jag menar är att jag sätter mig in i situationer som kanske inte ens kommer inträffa och spelar upp scenarier i mitt huvud för hur jag skall gå till mötes med allt och hela tiden kommer rädslan för att gå över en gräns, såra någon, bli avvisad och känna skammen genomsyra hela ens väsen. Det är inte så allvarligt att just få ett nej utan det är mer skuldkänslorna som kommer när jag tror jag har gått över någons personliga gräns. Just för att jag vet hur ont det kan göra.

Problemet är också att jag läser in för mycket i allt, jag tolkar och vrider och vänder på allt. Kan den där strykningen på armen vara en anvisning till att hon vill gå vidare, vad skall jag göra för att visa intresse ? Går jag för långt om jag stryker henne på kinden ? En kyss eller en hand långt upp på låret eller mot ett bröst är inte ens tänkbart, jag måste få så mycket indikationer på att personen vill fortsätta att en tvååring skulle fattat för länge sedan. För att förklara lite mer skall jag ge ännu en situation.

Jag och tjej låg i en säng och skulle sova, jag låg och kramade henne vill jag minnas och jag kanske låg och strök henne på armen eller något dylikt och trodde att hon ville mer än vad hon egentligen ville. Hur som helst så slutade det hela med att jag gick uppåt och la min hand på hennes bröst och hon tog lite lätt bort min hand eller om jag ens kom så långt. Asså någon annan än jag hade väl bara mest uppfattat detta som att hon inte ville och så hade det inte varit mer med det men jag mådde så dåligt och skämdes något så fruktansvärt. Jag kände mig som en gammal kåtgubbe som kladdar på flickor på krogen. I'm a bit weird...

Hoppas detta gav en liten inblick i hur jag tänker ibland.

Det kan ibland gå så långt i min paranoia att jag helt enkelt får för mig att folk gör saker medvetet för att såra mig. Det kan handla om att jag inte tror att någon skall dyka upp när klockan har slagit en minut över bestämd tid, att när jag inte får ta på någon på grund av att deras mobil har dött att de helt sonika bestämt sig för att hata mig och sluta prata med mig. Oftast så brukar jag veta att det inte stämmer men har fortfarande svårt att skaka av mig tanken även om jag vet hur galet det än må vara och ibland är det så jävla illa att jag går ner mig och tror det på fullo. Det är fruktansvärt sällan om nästan aldrig som jag låter folk veta vad jag tänkt och trott även om jag själv hela tiden varit medveten om att det är bara jag som varit paranoid och att jag även hela tiden motarbetat mina galna tankar med sunda och resonabla men till trots ändå inte kunnat släppa dem för de har funnits någonstans där i bakhuvudet och gett sig fan på att inte försvinna.

Till stor del så är anledningen till att jag inte förteller dessa saker för att jag skäms över att ens ha sådan fundringar kring mina vänner och familj och för att jag kan med stor sannolikhet anta att om jag nämner något kommer de antaligen bli förbannade och sårade för att jag ens kan komma och tänka på sånna saker vilket är full förståeligt, hade säkert reagerat på samma sätt. Jag kan bara hoppas på att jag skulle lyckas få en förståelse kring det hela för jag vet själv hur jag kan bli och jag är glad att jag även har blivit bemött med det tillslut också när jag väl valt att berätta även om jag fortfarande inte är så säker på om det var ett så jävla smart drag.

Ibland vet jag bara inte när jag borde hålla käft.

En annan sak som jag har velat skriva om hela tiden och det egentligen detta skulle handla om från början är huruvida man kan fråga om saker och ting angående sociala förtelser. Typ som hur acceptabelt är det att fråga, är det okej om jag ger dig en kyss ? Eller säga saker som, vill du ha sex med mig är det bara att säga till. Asså jag har så svårt att förstå och tolka signaler och det jag helst av allt skulle vilja göra är egentligen att fråga folk men känner mig så jävla missanpassad och som en idiot som inte kan förstå mig på alla regler.

1 comment:

rebecka said...

Jag anser att om man inte frågar, kan man fundera i evigheter. "Det finns inga dumma frågor, bara dumma svar"

så fråga på, de värsta du kan få är ett negativt svar och det är inte så farligt.