13 År...

Jag var hos min psykolog idag, det går framåt ändå måste jag säga. Det är ofta ganska smärtsamt och kommer antagligen ta en bra stund att verkligen komma igenom allt men förhoppningsvis kommer det vara värt det i slutändan. Vi pratade en del om hur jag ser på mitt liv och för att ta det kortfattat och ge ett riktigt gott exempel på hur jag verkligen känner inför mig själv. Jag pratade med Madde för lite drygt en vecka sedan och sa till henne om man bortser från hennes själva handlingar och bara mer ser till skeendet och den smärta och det jag fått genomgå så kände jag att allt har varit värt det, allt för vetskapen att jag hjälpt henne ta sig dit hon är idag och att hon verkligen kommit på fötter och börjat må bra.

Jag skiter bokstavligt talat i vad som sker med mig, så länge som jag kan hjälpa kompisar att må bra så betyder mitt liv och mitt mående ingenting. Hon tyckte det lät som en väldigt sorglig syn på saker och ting och undrade om det inte var väldigt jobbigt att känna så och vad skall man säga ? Ja, jag skulle jätte gärna känna annorlunda men oftast orkar jag inte, ofta så känner att jag knappast är värd något. Jag har ju inte super mycket till varken självkänsla eller självförtroende på en hel del plan, jag har väl bättrat mig genom åren men det är fortfarande en lång väg kvar.

Detta ledde oss in på den tiden när jag blev mobbad och det var länge sedan jag direkt diskuterade eller kände in kring detta, jag mådde redan ganska dåligt och grät större delar av tiden jag var där. Det är nog andra gången jag har gråtit hos några av de kuratorer eller psykologer jag har träffat under de senaste 6 åren. Hon konstaterade att det inte alltid kanske är så lätt för någon som är 13 år att avfärda och säga ifrån när ens kompisar blir elaka och börjar hacka på en helt utan anledning och att det är tunga saker att bära på. Saker som man kanske skakat på axlarna åt, blivit arg och skällt ut någon eller bara gått där ifrån, nu i vuxen ålder är alltid inte så lätt att inte suga åt sig allt när man var yngre.

Hon frågade även vad jag skulle vilja framföra till mitt 13åriga jag, vad jag hade för visdomsord eller hur jag skulle försöka försäkra mig själv att allt löser sig. Jag kunde knappt kläcka fram ett enda ord i denna stund, jag var så jävla uppslukad i allt... jag hade nästan helt blivit dragen tillbaka till allt de där många dagarna för kanske 12-13 år sedan och kunde bara känna in smärtan, rädsla, ensamheten och all uppgivenhet, misstron och det ständigt ifrågandesättande kring varför mig ? Skulle de ske något idag ? Skulle vi hänga och ha det ball för att helt plötsligt bli hackkycklingen, helt utan förvarning ? Ovissheten... Mina närmsta polare som jag känt sedan jag var ca 4-5 år som mer eller mindre plötsligt valde att jävlas med mig kanske i början av 7:an och det på gick liksom från och till någon gång under 9:an vill jag minnas. Detta var folk jag umgicks dagligen med i skolan, vi hade gått i samma klass sedan kyrkans barntimma och vi umgick frekvent på fritiden också.

Det slutade inte riktigt efter 9:an, trots att jag pratat med mina föräldrar och pratat med lärare och pratat ut om allt, nä det fortsatte men jävlerier från två personers sida som blev mer än bara retas lite. Det tog mig tillbaka och allt blev jobbigt och man blev frustrerad. Under min tid i lumpen var man en av de som också blev lite smått utstött och självklart var jag den enda från Göteborg i min grupp och blev mer eller mindre per automatik lite utanför, de flesta var från Stockholm, jag är som jag är och är lite udda och det hjälpte knappast det heller.

Allt som åren har gått på så har man flertalet gånger upplevt olika svek av olika slag som tagit olika hårt men i slutändan så har man dragit slutsatsen som alltid tidigare, folk är ute efter att såra mig. Det var så när jag var i tonåren, mina polare hackade på mig, folk var på mig i lumpen, sen väljer flickvänner och polare att hålla saker undan för en och gång på gång så låtar man bli trampad på och säger aldrig ifrån. Skiten bara läggs på hög, man tar mer och mer ansvar för saker som inte är ens fel, man gör allt man tror är rätt, man försöker leva som man blivit uppfostrad som, som man känner borde vara rätt saker att göra. Man är försiktig och fruktansvärt blyg och vågar inte ta för sig, jag kanske råkar utsätta någon för det jag blivit utsatt för och det skulle jag aldrig vilja göra. Jag vill inte heller visa mig sårbar eller försöka blotta mig. Man stänger in sig...

Jag har försökt leva på, det har inte varit särskilt lätt. Jag har omedvetet eller medvetet tagit den långa, hårda och mycket smärsamma vägen ofta för att jag inte haft några gränser att tala om. Det känns som om jag valt att låta folk trampa på mig, valt att låta folk köra över mig, spotta och sparka på mig, allt för att jag skall inse vad som i slutändan inte känns okej. Det känns som om alla utom just jag hade lämnat mycket av mina kompisar som jag fortfarande umgås med efter det första snedsteg det tagit men inte jag...

Jag skall alltid vara så förstående och förlåtande, jag fortsätter låta folk gå över mig. Allt för att det är ju så det för det mesta fungerat i mitt liv. Varför inte om det är det som varit det normal i många fall. Jag har tagit mig framåt, jag har lärt mig att säga nej, jag har lärt mig att även jag har gränser, jag har lärt mig att jag får må dåligt, att jag får visa känslor, att jag får gråta. Dock är det inte alltid så att vetskapen om något gör så att man agerar ut efter den. Bara för jag vet att det är okej att gråta så är det inte ofta jag gör det.

Jag är fortfarande inte direkt övertygad om att jag kommer leva särskilt länge till, sen även om det kanske är år tills den tiden kommer så ser jag ingen direkt framtid. Inte som jag lever nu i alla fall. Det är ju inget jag vill men det är liksom det som kommer att ske om jag fortsätter som jag gör. Jag kommer tillslut låta mig slukas upp av alla andras problem till den vida grad att jag helt och hållet slutat bry mig om mig själv och tillslut kommer den gränsen då jag inte orkar med skiten och gör slut på allt. Visst har jag börjat ta i tu med saker och ting och jag försöker börja nysa i all skit.

Detta är kanske svårt för folk att förstå eller känna in men det är så jag känner och så jag ser på det hela. Är det något jag verkligen vill så är ju det naturliga svaret, nej men det är ju så jag ser det på det om jag skall vara realistisk. Sen om det är en mörk och förvriden sanning pågrund av den jag är kan jag inte svara på. Det gör ont och det är jobbigt att känna in det, även om jag inte riktigt gör det nu när jag skriver om det. Jag är hyffsat kall och distansierad från det hela just nu.

Till nästa gång så skulle hon vilja att jag skrivit ett brev till mig själv, mitt 13åriga jag. Där jag förhoppningsvis skall trösta, hjälpa och stötta mig själv i det jag gått igenom. Det ända jag kunde klämma fram när hon frågade vad jag skulle säga var att jag antagligen skulle krama om mig själv. Mer än så orkade jag inte kläcka ur mig eller ens tänka på det. Även om jag gått vidare så har jag väl aldrigt kommit över det. Jag har väl aldrig riktigt rätt ut det. När man tänker efter så är det lite konstigt att det inte följdes upp mer än vad det gjorde. Vill minnas att jag pratade lite lätt med skolkuratorn, tror jag men det var inte särskilt intensivt och inte direkt mycket.